Läser med förfäran artiklarna om hur barn kränks och utsätts för våld i skolan i Arjeplog, men vet ni vad? Det värsta är att det inte kommer som någon överraskning. Det är allmänt känt att det är stökigt i skolmiljön, och vi är många som fått höra från våra barn hur det kan gå till på rasterna.
Inte en gång har jag fått ett samtal hem om saker som hänt som jag som vårdnadshavare naturligtvis vill informeras om. ”Det som händer i skolan ska lösas i skolan” sägs det.
Det ställer enormt höga krav på våra barn att berätta hemma vad som händer, annars kan föräldrar hållas ovetandes. Det är långt ifrån alla barn som vågar berätta om våld och kränkningar. Hur ska man då kunna upptäcka mönster som mobbning? I kränkningsrapporterna? Nej, just det. De upprättas ju inte ...
Det som känns mest ledsamt är att det verkar finnas en skillnad på hur man ser på kränkningar i skolan och hur vårt rättsväsende skulle se på samma händelser. I skolan klassas det inte som kränkningar, men som ”incidenter”. Jag skulle vilja veta hur rektor skulle agera om det var hon själv som fått huvudet dunkat i golvet av en kollega? Skulle man prata om det i lärarrummet, och sen fick det vara bra så? Ska vårdnadshavare behöva polisanmäla saker som sker under skoltid för att det ska tas på allvar? ”Om vi skulle göra en kränkningsanmälan varje gång någon kallar varann vid ett fult ord då skulle vi behöva ha heltidsanställda administratörer för det” säger rektor. Och jag höjer på ögonbrynen. Det tillsammans med PT:s granskning säger mig en hel del om hur klimatet är i skolan idag.