REPLIK / Med anledning av: insändaren "En svartmålning av sällan skådat slag" (14/9).
Jag har inget intresse i att polemisera med en ”yrkesinsändare” som vet mest och bäst om det mesta, och jag gillar inte heller när vederbörande på typiskt politikermanér vrider till det jag skrivit för att passa egna syften.
Jag har aldrig påstått att Sverige befinner sig i fritt fall, inte heller att Sverige är det farligaste landet i världen.
Vi häruppe i norr är hittills ganska förskonade från den allt brutalare brottsligheten som har oacceptabel förekomst söderut. Vi lever i något man kan likna vid en idyllisk glasbubbla. Men hur länge?
Jag har tagit del av ett diagram som publicerades i Dagens Juridik i maj 2018. Där framgår tydligt att det i 13 europeiska länder där dödligt våld med skjutvapen förekommer bland män i åldrarna 15 till 29 år så ligger Sverige i täten. Det är tio gånger vanligare med dödsskjutningar bland unga män i Sverige än i Tyskland. Sverige hade år 2017 knappt 10 miljoner invånare, Tyskland nära 83 miljoner, alltså är det betydligt värre här, eller hur?
Man har dessutom, hittills i år fram till augusti, konstaterat 144 kriminella sprängdåd i landet. Alltså 144 sprängdåd på 243 dagar, nästan en smäll varannan dag! Och Lestander påstår att jag svartmålar.
Den som lyssnade på lördagsintervjun med inrikesminister Damberg kunde för en gångs skull höra honom tala klarspråk om brottsligheten. Denna intervju går säkert i repris eller finns på den så kallade appen för den som vill lyssna i efterhand.
Många av mina vänner och bekanta råkar bo söder om Dalälven och de verkar leva i en helt annan tillvaro än vi norrbottningar.
Där är det många som säger att de inte vågar gå ut efter mörkrets inbrott. De vågar inte låta sina barn vara ute utan kontroll, stor risk för att dö av en förlupen kula och så vidare. Försök förklara för dem att de inte behöver vara oroliga och att brottsligheten minskar, för de har helt andra erfarenheter.
Där finns det människor som är bekymrade över den allt grövre brottsligheten de ser omkring sig. Många är rädda över den utveckling de ser, men varifrån har Lestander fått uppfattningen om att dessa rädda människor skulle vara farliga? Det må väl ändå vara de som ägnar sig åt brottslighet som är farliga.
Jag har inte heller påstått att alla problem skulle lösa sig med SD vid styret. Jag skakar fundersamt på huvudet och ler i mjugg. Jag har lyckligtvis aldrig ägnat mig åt politik men är för den skull inte född i farstun. Det som är mest bekymmersamt är att så många handlingsförlamade politiker inte velat se sanningen i vitögat och samarbeta för landets bästa, kanske inte förrän nu.
Någon har sagt att vi har de politiker vi förtjänar. Är det verkligen så illa ställt?