Undersökningen gjordes av Näringslivets Regelnämnd i januari i år. Den genomfördes hos alla 21 länsstyrelser och alla utom tre svarade på åtminstone några frågor. Norrbotten svarade inte på någon fråga. Frågorna gällde bland annat hur det kan komma sig att länsstyrelserna behandlar miljöärenden så olika.
Länsrådet Johan Antti förklarade sig i media, att vägran beror på att det var frågor med syfte att påvisa ett "visst förhållande".
Jag förstår inte alls att detta kan vara ett skäl att vägra svara. Det är att gömma sig på ett sätt som inte anstår en offentlig myndighet.
Hur ärenden handläggs och hur lagar tillämpas berör faktiskt människor och företag i hela Norrbotten från Pite älvdal och norrut. Många har ringt mig.
Min syn på detta är ungefär den här efter att jag under hela mitt yrkesliv arbetat inom offentliga organ som ständigt var utsatta för omvärldens kritiska ögon.
Länsstyrelsen är ett offentligt organ som måste tåla att granskas både av snälla granskare och av andra. Länsstyrelsen är regeringens verktyg och ska ha öga och öra mot omvärlden. Länsstyrelsen i Luleå har nu under en följd av år skaffat sig ett dåligt rykte i omvärlden, naturligtvis inte av alla, men av alltför många: långa handläggningstider, självtillräcklig och ofelbar i egna ögon, vill hellre försvara i stället för att inbjuda till dialog. Man vill helst försvara sig som myndighet.
Att nu inte ta den erbjudna chansen att svara på frågor, särskilt när de är beställda av företrädare för näringslivet, är så fel som det kan bli. Det är att krypa undan och gömma sig.
Jag frågar mig: kan man på det sättet "främja länets utveckling och noga följa tillståndet i länet"? Kan man "inom sin verksamhet främja samverkan mellan relevanta aktörer" genom att krypa in i sin egen värld och bara ha egna färdiga svar? Citaten är tagna från regeringens länsstyrelseinstruktion.
Att lagtillämpning kan bli olika i olika län beror bara, enligt länsrådet, på olika förhållanden i länen. Detta är inte sant. Det är bara en faktor. Länsstyrelsen består – nu som förr – av människor som lyhört behöver lära av varandra och av andra län. Kompetensutveckling är därför en viktig sak. En sådan utveckling inrymmer flera olika dimensioner utöver att kunna lagstiftning.
Jag tror inte att jag någonsin förut blivit så medveten om att länsstyrelsen har stora problem. Den nya landshövdingen Lotta Finstorp önskar jag framgång och lycka till i sitt viktiga arbete med den förändring som behövs på länsstyrelsen.