Sommaren innebär ju sommarlov för skolungdomar och lärare. Min undran är följande: Lämnar skolan alla hemmasittare åt sitt öde, eller finns någon plan för dom, eller kontaktpersoner? Resurser finns, som de verkar, under skoltid, men sen då? Problemet finns ju kvar, avsätts inte resurser, eller pausar man bara problemet till hösten? Varför inte utnyttja skolans resurser under sommaren med fortsatta kontakter med eleverna och inte bara säga "klara er själva". Varför inte dela upp sommarlovet i olika semesterperioder, till exempel? Som övriga verksamheter i samhället gör.
Svar önskas eller kommentar från berörda. Som alla vet så händer ju mycket under sommaren, bland annat PDOL med allt vad det innebär.
Orolig farfar
SVAR DIREKT
Skolans ansvar är att tillsammans med vårdnadshavare se till att eleverna uppfyller skolplikten under den tid som skolverksamheten pågår. Skolan har under den tiden ett långtgående ansvar vilket också resulterat i att vi bland annat inrättat ett närvaroteam. Jag kan förstå att man som anhörig är bekymrad för sitt barnbarn, men den tid som eleverna inte är i skolan är det vårdnadshavarna som i första hand ska se till att barnen inte behöver ”klara sig själva”. Känner man sig orolig som anhörig för sitt barnbarn, kontakta socialtjänsten och/eller motivera vårdnadshavarna att göra det för att de ska kunna få insatser såsom kontaktperson eller annat stöd. Skolans resurser nyttjas idag fullt ut för att klara den verksamhet som vi ska bedriva under läsåret. Att ”utnyttja” skolans resurser och lärare för att de ska börja ta ansvar för barn/ elevers/ ungdomars fritid när ”det händer så mycket” är inte skolans ansvar. Lärare har ferietjänster vilket innebär att man inte kan lägga ut semesterperioder. De har redan arbetat in sommarlovet och ska vara lediga för det arbete som de utfört.
De är i första hand vårdnadshavares ansvar att stötta sina barn. Behöver de stöd i det kan de vända sig till socialtjänsten eller andra instanser såsom BUP om barnen har psykisk ohälsa. Vårdnadshavare kan behöva stöd. Det finns ett gammalt ordspråk som säger ”Det krävs en hel by för att fostra ett barn”. Det finns ofta, dock inte alltid, anhöriga eller andra personer runt ett barn som är viktiga och som behöver ”bry sig om” för att stötta barnet när det gäller socialisering och finnas till hand som betydelsefulla vuxna.
Skolans första ansvar är att ge barnen bildning och kunskaper.