Frågan är om kommunpolitiker, verksamhetsutövare och enskilda, som också kan lämna synpunkter, har förstått vidden av förslagen. Framför allt många på landsbygden berörs av de kostsamma åtgärder som vattenmyndigheterna vill ska genomföras 2021–2027, och som ingår i EU:s tredje cykel av vattendirektivet.
Självfallet måste vi värna om rent vatten. Men ambitionsnivån är alldeles för hög, och en oproportionerligt stor andel av kostnaderna vältras över på landsbygdens verksamheter, trots att de försörjer hela landet, även tätorter, med livsmedel, energi och skogsprodukter.
Åtgärderna i enbart Bottenvikens vattendistrikt, som omfattar Norrbottens län, och den största delen av Västerbotten, kommer enligt vattenmyndighetens egen beräkning att kosta nio miljarder kronor. Observera att kostnadsberäkningarna är schablonmässiga, och att alla åtgärder inte heller fått någon prislapp. Notan riskerar alltså att bli högre.
Det är också oklart hur många av åtgärderna som ska finansieras. Om det hamnar på kommunerna kan det bli en rejäl kalldusch för de mindre med redan ansträngd ekonomi när de hundratals miljoner kronor ska fram. Eller blir det enskilda boende och verksamhetsutövare som ska betala? Staten?
Samtidigt konstaterar vattenmyndigheten att Bottenvikens distrikt i jämförelse med både övriga Sverige och Europa har stora vattenresurser av god kvalitet. Ändå ska vi belastas med miljarder kronor.
Antalet bönder i norr minskar för varje år, och den största orsaken är dålig lönsamhet. Även om åtgärderna i förslagen i Bottenvikens vattendistrikt inte berör just jordbruket så mycket, så menar vattenmyndigheten att skogsbrukets påverkan på vattnet är stor. Många av våra bönder äger också skog, och värdet i den är garanten för lån. Det finns nu en risk att målen i vattendirektivet blir så höga att jordbrukets redan undermåliga konkurrenskraft försämras ytterligare. Det här kan då helt gå på tvärs med såväl de nationella som regionala målen om ökad matproduktion.
Vi känner stor oro över att Sveriges strävan att alltid gå längre än sina konkurrentländer än en gång kommer att leda till att man straffar ut sitt eget hållbara jord- och skogsbruk. Vem ska ha råd att bo kvar och verka på landsbygden när myndigheterna sätter upp så stora hinder?