Minns en tid då hon stod där
I all sin glans
Vid fontänen i Munksund
Det var där hon fanns
Och folk köpte glass
I kiosken, satt vid henne och njöt
En del tyckte hon var vacker
En del att hon var söt
Hon prydde parken
Med henne kunde man dela
Sin hemlighet
Oj, mina vänner
Så mycket hon vet
Helt plötsligt var hon inte där
Utbytt av annat
Men vi behövde henne här
Nu är hon placerad
Där inte många går
Glömd, förpassad
På hennes kind en tår
Hennes tjänster där hon stod
Så tyst och log
Och lyssnade på människor
Som av elände fått nog
Hon vaktade på barn
Som lekte och skratta
Numer är hennes liv
Mörkt som själva natta’
Kvinnan i parken
Marie Dissanyake diktar om jungfrustatyn som en gång stod vid fontänen i Munksund. Nu lever hon ett undanskymt liv i Belonaparken.
Foto: Maria Johansson
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.