Hur kan det komma sig att alla kulturministrar efter Lena Adelsohn Liljeroth har varit odugliga och olämpliga? Tre dagar efter att Alice Bah Kuhnke gick med i Miljöpartiet utsågs hon till kulturminister. Hon brukade posera framför en väggbonad med texten "Visst behöver vi en kulturrevolution nu", något som för de flesta lär väcka starkt obehag. Detta präglade hennes tid vid makten, att utöva vänsterliberal aktivism, särskilt tydligt med vissa museer som försågs med identitetspolitiska pekpinnar. Hon efterträddes av en hippie med dreadlocks, som vid Guldbaggegalan år 2020 sade att hon inte brytt sig om att se en enda av de nominerade filmerna. Väldigt nonchalant, kan jag tycka.
Efter tre år efterträddes Amanda Lind av Jeanette Gustafsdotter, som fick stark kritik för en intervju i SvD, som mest innehåller floskler och intetsägande svar. Efter knappt ett år efterträddes hon nu den 18 oktober av Parisa Liljestrand som är från Iran. Efter bara en vecka gör Liljestrand bort sig i SvT:s Morgonstudion där hon talade om en kulturkanon som regeringen ämnar införa. Då hon fick frågan om huruvida den Cannes-prisade filmen Triangle of Sadness kan ingå får hon för sig att Ruben Östlund skulle vara författare. Hon har således ingen aning om vem en av Sveriges mest omtalade nutida filmskapare, som på kort tid vunnit två guldpalmer, är. Om hon inte ens känner till känd, svensk, aktuell film, som det borde vara väldigt svårt att undgå, hur insatt är hon då i kultur? Det bådar inte gott. En skymf mot alla som verkar i kulturbranschen.
I november år 2017 gjorde Ebba Busch bort sig ordentligt i Aktuellt. Även då handlade det om en litterär kanon som hon ville införa. Man ville testa hennes hennes kunskaper i litteratur, vilket borde vara enkelt då hon bara skulle svara på vilka som skrivit väldigt kända romaner av Strindberg, Lagerlöf och Östergren. Hon klarade inte av en enda. Att känna till vilka som skrivit Giftas och Gösta Berlings saga hör definitivt till allmänbildningen.
Detta säger mycket om dagens Sverige. I andra länder skulle ministrar och partiledare som visar sig sakna bildning och engagemang säkert bli tvingade att avgå, men här tycks det inte vara så viktigt.
Henrik Scheutz