I vanliga fall brukar jag inte ge mig in i debatter likt den uppkomna situationen om Café Badhusparken, men som entreprenör kan jag förstå den frustration Tina Sandström känner.
Det sägs att det inte är ens fel att två träter och det stämmer säkerligen här också.
Att du som företagare skall ha F-skattsedel, vara registrerad för moms och som arbetsgivare är en självklarhet, men utifrån vad jag har förstått av avtalet, så var det formulerat på ett sådant sätt att det inte behövdes. Av vilken anledning skulle annars Piteå kommun ta in juridisk hjälp?
Tina har också vad jag förstått sökt om F-skatt, men inte fått det och varit öppenhjärtig om orsaken och jag tror många entreprenörer känner igen sig i att administrationen kommer i sista hand. Jag vet det av egen erfarenhet och det krävdes en pandemi för att jag kom i fas och fick bra rutiner. Men det jag vill belysa är den andra sidan av myntet.
Det jag tycker är mest bekymmersamt är alla barn och unga som oförskyllt kommer i kläm på grund av tjänstemän och folkvalda politikers senfärdighet.
Med Tinas sätt att jobba kan hon hindra många ungdomar från att hämma snett i livet och på sikt spara stora pengar till en socialförvaltning som blöder pengar. Hon kan få ungdomar att bli närande för den kommunala ekonomin istället för tärande. Jag tycker det är skrämmande att hennes försök att nå fram möts med tystnad av människor vars inkomst kommer från skattemedel. En annan aspekt är att de även tar bort Tinas möjlighet att försörja sig och sin familj, något som också på sikt kan belasta den kommunala ekonomin.
Här borde tjänstemännen varit proaktiva och försökt att hitta en lösning så snabbt som möjligt.
Piteå är en kommun som vill växa och då skall vi vara oerhört rädda om entreprenörer som Tina som har drivkraft, vilja och framför allt ett stort hjärta för de som inte har möjligheter som andra har. Hon har säkert gjort misstag som vi alla andra, men det ger erfarenhet som många politiker och tjänstemän saknar. Utan driftiga entreprenörer minskar skatteintäkterna, vem skall då bidra till att tjänstemännen och politikerna får lön?
Jag kanske låter som en talesperson för Tina, men verkligheten är att vad jag minns har vi träffats två gånger, på en vin- och chokladprovning för några år sedan och i samband med en lunch.
Vad som har fångat mitt intresse är precis det jag inledde med, jag kan förstå den frustration hon känner och jag vill se en snabb lösning på det här från tjänstemän och politiker, varje dag utan åtgärd drabbar de barn och unga som Tina ser och ger något meningsfullt och ett hopp för framtiden.