För tjugo år sedan målades ett skräckscenario upp, fyrtiotalisterna började förbereda sig för att gå i pension. Det skulle bli kris i vårdyrkena eftersom många människor arbetade i vården, främst kvinnor. Vad hände? Inte mycket, det blev ingen kris och ingen framförhållning inför kommande år av arbetsgivaren. Tio år senare går även femtiotalisterna i pension, nu börjar det märkas lite att det blir svårare att få tag i utbildad personal, men än så länge fungerar det hyfsat. Arbetsgivaren, läs Piteå kommun, sitter lugnt i båten och tänker: Det löser sig.
Nu när fyrtiotalisternas barn, dvs vi sextiotalister börjar gå i pension är det KRIS inom vården, för nu har banken av utbildad personal utarmats.
Jag vill mena att kommunen haft tjugo år på sig för att förbereda sig för detta och det behövs ingen universitetsexamen för att räkna ut.
Vad får vi då som har arbetat fyrtio år eller mer åt Piteå kommun? Jo, vi får fler semesterperioder, från två i dagsläget till tre eller fler för att det finns inte vikarier nog för att täcka upp två perioder.
Det betyder att jag och min partner, som har två semesterperioder på sitt jobb, inte får semester tillsammans, eller jo, kanske vart tredje år eller så.
Jag säger tack och hej Piteå kommun, det finns andra jobb, de få år som jag har kvar att jobba!
Besviken sextiotalist