Har följt detta hjärtskärande spektakel från start. Hur ska man ens börja ett inlägg för att tala i Evelinas sak, när man verkar tala för totalt döva och empatilösa öron?
Detta omfattar så många olika perspektiv men jag väljer två som sjuksköterska och vårdlärare. SoL och LSS har jag undervisat i under 20 års tid. Som tidigare skribenter redan påtalat ska SoL följas till punkt och pricka, vilket inte sker på långa vägar när man anser att det är en skälig levnadsnivå att inte kunna kommunicera alls, varken expressivt eller impressivt.
Tänker på Maslows behovstrappa och var kommunen nu placerat Evelina. Inte ens de fysiska behoven som ligger längst ner, på nivå 1, kan tillgodoses. Hur ska Evelina kunna meddela sig och bli förstådd om hon till exempel har fysiska problem, har ont, mår dåligt, känner sig konstig/ yr med mera?
Inom LSS pratar vi även om "normaliseringsprincipen", rätten till att få leva så normalt som möjligt. Kommunen har gett Evelina en sådan onormal livssituation och vardag och det mest skrämmande är att dom verkar tycka att det är helt normalt.
Om nu Evelinas stöd kostar mindre än socialtjänstens kaffekostnad då tycker jag det är dags att personalen betalar sitt kaffe själv. Det har jag gjort i hela min yrkeskarriär och vet ni ... det går utmärkt!