Insändare: Kommunen bryter mot lagen om minoritetsspråk

Piteå kommun har 2021 utropat sig själv till MR-kommun och säger att det pågår ett aktivt arbete med de mänskliga rättigheterna för att utveckla kommunen till en plats där alla är lika mycket värda. Trots de fina orden så bryter Piteå kommun mot lagstiftningen om nationella minoritetsspråk genom att inte klara av att tillgodose rätten för barn i grundskolan att få undervisning i sitt språk, i vårt fall meänkieli.

De nationella minoritetsspråken är jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli. Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft 2010 och betonar barns rätt till att utveckla en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket. Barn har rätt att få undervisning i sitt nationella minoritetsspråk även om barnet inte har förkunskaper i språket och oavsett om det är ett eller flera barn som vill få undervisning. 

Vi tornedalingar är en av Sveriges fem nationella minoriteter och vi talar meänkieli, vårt språk. Tornedalen har historiskt präglats av statligt förtryck där folket berövades sitt språk och sin kultur i syfte att försvenska människorna som bodde där. Försvenskningsprocessen innebar bland annat att barn skickades till internat och arbetsstugor såväl som att de utsattes för rasbiologiska undersökningar, vilket det finns nu levande människor som kan vittna om. 

För många i min egen generation (född på 1980-talet) är det en sorg att vi aldrig har lärt oss prata vårt hemspråk. Försvenskningsprocessen fick fortgå och överföras till nästa generation och därmed trängdes den egna språkliga och kulturella identiteten undan. Vi har nu egna barn och vill att de ska få ta del av sina mor- och farföräldrars språk. Då behöver vi det stöd som det allmänna är skyldig att ge oss. Minoritetsspråksundervisning i skolan är en lagstadgad rättighet och en oerhört viktig nyckel till revitalisering av språket och tillgängliggörandet av ett kulturarv som annars riskerar att dö ut i takt med att de äldre generationerna går ur tiden. 

Kunskapen om de nationella minoriteterna i stort är låg hos både styrande politiker och förvaltningsorganisationen i kommunen. För varje år som går så kommer våra barn längre bort från att återta sitt kulturarv och vara en del i bevarandet och utvecklingen av sitt språk. 
Grundskolan i Piteå menar att de inte har lärare att tillgå och kan därmed relativt enkelt kringgå sina skyldigheter att erbjuda undervisning i nationella minoritetsspråk. Jag undrar om det verkligen är så att det inte finns en enda lärare i Piteås skolor med kunskap i meänkieli som kan lockas till ett uppdrag som lärare i språket, eller kanske någon pensionär som skulle vilja extraknäcka? Vad gör Piteå kommun för att kompetenskartlägga befintliga lärare, rekrytera eller hitta samordningsmöjligheter, exempelvis med grannkommunen Luleå som är en förebild inom detta område? I dagens digitaliserade samhälle med därtill digitalt kompetenta barn borde det finnas möjliga lösningar, bara det finns en vilja och en insikt i vikten av att få tillgång till sitt språk som nationell minoritet.