När har vi kommit till den punkt när det inte längre går att hyvla kostnader i välfärden? När kommer vi inte längre att kunna förvänta oss välfärd, så som vi känner den? Jag menar att, när har vi kommit till den punkt då vård och skola måste blir något annat?
Inom vården har man kommit till punkten då det inte längre går att spara. Men trots detta vill ledningen på Karolinska genomföra uppsägningar och detta samtidigt som personalen är traumatiserade och utbrända efter covid19-våren. Samtidigt har sjukvården ett berg av uppskjutna operationer att hantera. Det känns i hela magen. Det går inte längre.
Trots detta vill ledningen på Karolinska ändå säga upp personal. Genom att de handlar och tänker så, blir de i första hand försvarare av ett ekonomiskt systems intressen före sin egen verksamhet och sin egen personal.
Skolan i Piteå står årligen inför ett liknande dilemma. Varje år ombeds skolan av politiken att spara och hyvla på kostnader, där utbildningsförvaltning och underchefer ska genomföra politikens beslut. I nuläget blir, enligt samma exempel, utbildningsförvaltningen och dess underchefer, försvarare av det rådande ekonomiska systemet, snarare än försvarare av sin egen verksamhet och sin egen personal.
Besparingar inom skolan effektiviseras i första hand genom uppsägning av personal. Den personal som blir kvar måste då arbeta hårdare, med stor risk för utbrändhet och psykisk ohälsa som följd. Vem förväntas stå och försvara sin egen verksamhet i dag? Sorgligt nog är det ofta lärare och vårdpersonal och väldigt sällan verkställande chefer. Där har vi ett tydligt skav.
När har således skolan i Piteå nått den punkt när vi inte längre kan fortsätta hyvla kostnader år ut och år in? Vad ska i så fall den skolan innehålla och vilka konsekvenser kommer detta få för samhället i förlängningen?