Insändare: Klump i magen av hur kommunen behandlar Evelina

Jag citerar Evelina själv: "Jag känner att hela mitt liv försvinner. Om någon kommer till mig som inte kan teckenspråk, då kan jag ju inte kommunicera med dem. Jag blir bara mer och mer isolerad. Jag kommer inte ut. Jag kan inte göra något. Det känns fruktansvärt."

Om jag blundar efter att läst dom orden och verkligen känner in dom orden så mår jag jättedåligt. Vi vet alla hur det är med ensamhet, den vi väljer själv kan vara gudabenådad när vi behöver det, men den ofrivilliga.. Den när man känner sig utanför, bortglömd, den bottenlösa ensamheten. Det är den känslan, som man inte ens vill utsätta sin värsta fiende för, som kommunen väljer att kämpa för att utsätta Evelina för. Det är fruktansvärt. 

Hur man än vrider och vänder på det så kan man väl inte anse det en "skälig levnadsnivå" att isoleras från omvärlden. 

Jag är ganska nyinflyttad Piteåbo och jag skäms. Jag lever privilegierat med god ekonomi och hälsa och nyttjar sällan de skyddsnät eller förmåner som finns att tillgå. Den skatt jag betalar, den vill jag ska hjälpa personer som Evelina att få inte bara ett skäligt liv, ett bra liv i den mån det finns möjlighet. Att se över ekonomin och dra ner på utgifter i tuffa tider är såklart ett klokt beslut från kommunen men hur man väljer att spara och till vilket pris. Det tåls nog att tänka på ...