Läste att statistiken visar att det fortsatt är mammor som tar det största ansvaret för familjens sjuka barn och så har det varit sedan urminnes tider verkar det som. Förutom att de oftast måste ta det största ansvaret för att vardagen ska fungera hemma så verkar även ansvaret att ligga på dom att stanna hemma för att ta hand om snoriga barn med feber.
Det ska sägas att jag själv inte var ett praktexempel när jag var en småbarnspappa, på grund av jobbet där jag reste land och rike runt så var det oftast väldigt ogörligt att som arbetsledare bara avbryta arbetet, åka hem och lämna alla i sticket.
Den stora hjälten hemma var naturligtvis barnens mamma och så här i efterhand när jag ibland rycker in och "fabbar" ett barnbarn så känner jag sån tacksamhet att min son och hans sambo verkligen tar det här med ansvarsfördelningen och betydelsen för varandras arbete på ett bra och förnuftigt sätt så det blir rättvist.
Avslutningsvis. Att "fabba" är hur kul som helst fastän det blir ganska livat ibland men jag har nog glömt hur mycket energi en febrig fyraåring kan ha. Glöm Lego och ritblock utan det är Coca cola och glass i stora lass som gäller.