Med anledning av: insändaren "Ett nödrop från en sjuk kvinna" (27/4).
Läste med förtvivlan den utförsäkrade sjuka kvinnans berättelse. Först reagerade jag med sorg, men sen blev jag rent förb-nad!
Hur långt ska det här få gå? Hur många människor ska vi "dräpa totalt" med brister i psykvården, brister i sjukförsäkringen, brister i politikernas ansvar...?
Nu är det väl ändå nog?!
Själv har jag turen att vara fullt frisk, men snart helt utarbetad. Jag orkar snart inte mer.
Jag springer hela dagarna och vänder ut och in på mig själv för att hinna med. Behöver jag säga att jag jobbar i vården?