Jag önskar att jag inte behövdes på mitt jobb, att stroke, trafikolyckor och sjukdomar inte fanns. Men tyvärr är det inte så. Jag och mina arbetskamrater behövs!

Jag har under många år, i mitt arbete på Framnäs folkhögskolas neurolinje, fått förmånen att träffa, guida och undervisa människor vars liv tog en annan riktning när de drabbades av hjärnskada och blev tvungna att börja om från början med att lära allt på nytt igen – och då menar jag allt!

Jag har även under dessa år imponerats av den styrka människor besitter "när det väl gäller". Jag har ingen aning om hur jag själv skulle hantera en liknande situation men kan bara hoppas och önska att jag har hälften av våra kursdeltagares envishet, positivism, styrka, klokhet och framåtanda och att jag i ett sånt läge får ta del av mina arbetskamraters kunskap och stöd.

En av våra många kursdeltagare är Urban som för några år sedan gick ut Neurolinjen. Han är en sån person som har alla de styrkor jag räknat upp tidigare. Han lär oss andra att ta tillvara på vardagen och se "det braiga i det lilla" för vi vet inget om vad vi har framför oss, men vi vet att vi har “här och nu”. 

Tacksam är jag! Tacksam för att få lära känna alla fantastiska superkvinnor och supermän. De har lärt mej så mycket om vad som är viktigt i livet – ni vet vilka ni är...

Afasi är en försämrad förmåga att tala och använda språket och relativt vanligt hos personer som insjuknar i exempelvis stroke.Tack Ubbe att jag fick tillåtelse att använda dej som den goda förebild du är, fortsätt håll näven högt i luften och fortsätt att leva!