Det är nästan masochistiskt, så varför göra det? Varför lägga ner så mycket tid på att följa debatter, studera motioner och sakpolitik och planera möten? Den lördagen var jag med på årsmötet för mitt ungdomsförbund. Men varför?
Därför att jag vet hur det är att sitta på en parkbänk, en buss, ligga i en säng och känna mig liten. Jag vet inte hur i hela friden jag ska rädda världen, men jag vet att någon måste – och vem ska göra det om inte jag? Jag tror att alla människor, unga som gamla, har lite "Jag vill rädda världen i sig", men det känns så omöjligt. Därför är det tacksamt att ha något att luta sig mot, ett förbund i mitt fall. Det ger mig en väg framåt, ett sätt att omvandla min vilja till handling. Jag välkomnades och uppmuntrades att göra något och göra mer. Ganska snart efter jag gick med lärde jag känna alla i förbundet och fick ett kontaktnät över hela Sverige, vänner som jag har roligt med och som ger mig många möjligheter. Helt fantastiskt, men tillika problematiskt. Det ska inte gå att lära känna alla i ett relativt stort ungdomsförbund på ett år.
Var är alla engagerade unga? Inte i förbunden. Vuxna är inte heller i partier. Sveriges engagerade har sjunkit från 25 procent till sju procent på bara 35 år. Det märks på de siffrorna att vi tar demokratin för givet. Det märks även att vi tror att politiker är: “Någon annan”, att det är: “Dom i Stockholm med för hög lön som alltid lovar och ljuger”. Man glömmer demokratins betydelse – “Folkstyre”. Det är folket som ska styra, och vi måste göra det mer än var fjärde år. Det är folket som ska sitta i nämnder, styrelser, kommuner, regioner och riksdag. Det är genom fler engagerade vi får bättre underlag i förslagen och därmed mindre toppstyrning.
Politiken behöver nya människor, främst unga (men självklart även äldre) som ifrågasätter befintliga åsikter och kommer på nya lösningar i politiken. Det är så vi för samhället framåt. Det behövs nya för att lära politiken samarbetsvilja och lära den att se fler än en sida.
Fördelarna med engagemang är oändliga. Man får en ovärderlig utbildning, vänner, resa runt landet och kanske även världen, lära sig föreningsliv och många hittar till och med sin partner. Inte minst när man ser Belarus och Kina inser man vikten av demokratin.
Det finns så mycket jag vill förändra i världen. Men ingen orkar allt, vi behöver bli fler. Jag skulle gå så långt att kalla politiker ett bristyrke. Fast det mesta är ideellt, så mer en bristhobby. Därför sitter jag inne denna underbara dag – för jag tror att framtiden är min. Min att leva, forma och ansvara över. Den är för viktig för att lämna till någon annan, därför borde även du engagera dig.