Då ville jag satsa på att lära mig förstå och bota kronisk smärta, som drabbar minst två miljoner människor i landet. Sjukvården prioriterar tyvärr att forska om fenomenet istället för att hjälpa patienterna. Kronisk smärta skapar svåra sociala och ekonomiska följder för både individ, anhöriga och samhälle, trots att det är ganska lätt att bota med rätt utbildning.
Är tacksam för att vara född i en demokrati och för ha fått studera. Genom landstinget fick jag gå speciella utbildningar i USA på 80-talet som enda europeisk läkare. I Svenska Smärtläkarföreningen med cirka 170 läkare är jag fortfarande den enda som är specialutbildad för just kroniska smärtor. Efter studierna i USA trodde jag att den svenska sjukvården skulle följa efter, men efter femton år (och till i dag) har inget hänt som tyder på någon utveckling. Därför planerade jag att återgälda till samhället genom att driva på så mycket jag kan innan jag slutar arbeta.
Smärta är osynlig och ämnet Smärtmedicin är tyvärr så komplicerat att varken regionerna, IVO eller Ansvarsnämnden kan vara tillräckligt insatta. En liten risk att förlora min läkarlegitimation har jag kalkylerat med i försöket att göra livet lättare för svaga, utsatta, maktlösa och ibland förödmjukade människor. Min förnöjsamhet efter 40 års läkargärning gör att jag nog klarar mig utan legitimation. Extra roligt är det när ungdomar tycker att jag verkar helt orädd.
Pengar har återbetalats till patienter som inte har hunnit bli botade de sista året. Många Pitebor vet att jag har lagt väldigt mycket möda på att leta sätt att väcka sjukvården ur sin ”törnrosa-sömn” och nu börjar det röra på sig. Har kvar ett par uppgifter, att visa hur man förbygger cancer och Alzheimer-demens. Men sedan är yrkeslivet klart och jag kan ägna mig åt annat som till exempel musik och motion.