Insändare: Jag är så besviken på jobbet jag älskar

Jag har varit undersköterska inom äldreomsorgen i Älvsbyns kommun i snart sju år. I sju år har jag varit vittne till den konstanta åtstramningen och reduceringen av verksamheten. I sju år har jag bevittnat besparingar inom tvivelaktiga ramar. I sju år har jag iakttagit en bemanning som skriker efter personal. I sju år har jag sett hur förväntansfulla vikarier sakta men säkert tappar hoppet.
I sju år har jag jobbat i verksamhet som nu är på gränsen till att falla samman.

I decennier har vårdyrket allteftersom gjorts mer och mer oattraktivt. Trots klarheten i det hela så är lösningen på problemet att göra det ännu mer oattraktiv. Logiken är bortom all räddning och jag rädd för hur det här ska sluta. Vi är på väg nedför ett stup och snart går det för snabbt för att kunna kontrolleras.

Schablontider, minutscheman, vikariebrist … otillräckligheten växer sig stor i magen. Kompetent och erfaren vårdpersonal lämnar sina arbeten, arbetssituationen försämras och det blir allt mer svårt att bedriva en bra vård. Dom frågar sig själva varför sjukfrånvaron växer elakartat, men ser ni inte hur hårt vi sliter? Driven och empatisk personal som alltför många gånger sätter sin egna hälsa åt sidan för att för en liten stund känna sig en gnutta mindre otillräcklig. Jag älskar mitt jobb men besvikelsen är stor över hur man låtit det gå såhär långt.

I tidningen kan vi läsa om sommarförmånerna som kostat kommunen för mycket pengar. Man pratar om fler semesterperioder, jobb varannan helg och semester som inte kommer kunna beviljas på grund av brist på personal och vikarier. Men det här är inga lösningar. Det är bara början på hysteri, massuppsägningar och personal som inte längre svarar i telefonen när vi behöver ringas ut vid extra pass. Det är upprörda stämmor i personalrummet, fler och fler prata om att byta jobb. Vi är drivna, vi är empatiska. Men inte till vilket pris som helst. Förmån efter förmån plockas bort. Vi krigar och krigar men snart finns det inget kvar att kriga för.

I sju år har jag varit en anställd som ställt upp för verksamheten vid personalbrist, täckt upp vid sjukfrånvaro och flyttat semester för att få bemanningen att gå ihop, såsom många av mina kollegor också gjort. Men jag har inte längre tänkt ställa upp för en verksamhet som inte på något sätt valt att ställa upp för mig och mina kollegor. Det är dags att ta tag i problemet för just nu är det alltför många som delar samma tankar och känslor med mig.

Felicia Bergman