Genom vår uppväxt och livet finns många prövningar, en del känslomässigt lättare och en del tuffare att hantera.
Många kan hantera och gå vidare, men...
Vid psykisk ohälsa medför detta att vi stundvis tar felaktiga beslut eller inga beslut alls (allt bara händer eller inte händer känns/upplevs det)
Genom till exempel alkohol, droger, konflikter, våld, kriminalitet, övergrepp, självskadebeteende, gå in i väggen, isolering eller överdriven frånvaro från hemmet/ skolan/arbetet tror den enskilde att det är lösningen på problemet.
”Det är helt okej, normalt, minsta bekymret eller vem bryr sig?”
Straff! Destruktivt beteende och tänk.
Mitt under all destruktivitet är det ett rop på hjälp; se mig, stöd mig, finns och uppmuntra mig till ett annat alternativ. 1/4 har upplevt psykisk ohälsa i dag, har upplevt själv eller har i sin närhet, som närstående, 25 procent av vår befolkning.
Om man tar med svårare psykiska sjukdomar i den psykiska ohälsan, som till exempel psykoser, depressioner och schizofreni, så räknar man med att runt 40 procent av Sveriges befolkning är drabbade.
Vem ska ge den hjälpen, tiden, kostnaden så som behovet finns för individen?
Finns dialog, Individanpassning, stöd skola - hem, skolmiljö, tillgänglig resurs, arbetsanpassning, äldreomsorg/miljö med mera?
Sätter vi in insatser tidigt, utan dröjsmål, utan mellanhänder, till exempel Samordnad individuell plan (SIP), PO, med genomgång och massor av uppföljningar?
När vi hamnar under LSS (Lag om Stöd och Service) eller SOL (Socialtjänstlagen) ger det förstås ett ökat stöd.
Men alla andra?
Summering = långsiktig ekonomisk vinst för samhället och riket. Bättre psykisk hälsa för alla!
Detta är ett livslångt arbete…..
Vi vet att psykisk ohälsa ökar, vi vet att cirka 1500 personer gör självmord varje år att ett stort mörkertal gör självmordsförsök.
Jag har upplevt, är anhörig och har också vänner med psykisk ohälsa, och kan konstatera att resan är längre till hjälp och stöd i och med det är ett ”osynligt” problem/ handikapp.