Det är med Bosses röst i mina öron som jag de senaste dagarna hört fraser som "landet vi ärvde" och "på andra sidan planeten" och jag tänker på min komplexa kärleksrelation till Piteå. Jag vill klargöra, det här är en hyllning, inget annat.
Efter att ha vuxit upp med mantrat att om du inte är tre generationer Piteåbo så är du inte en riktig Piteåbo, så måste jag erkänna att det var skönt att dra. Nu har jag varit borta länge, och ju längre bort jag kommer, desto mer hemma känner jag mig hos er.
När folk i resten av landet vill låta löjliga, då försöker de imitera hur vi låter. När de vill förklara ointelligens, då pratar de om oss! Men de har ingen aning. De har aldrig varit hemma hos oss. De känner inte till den värme som vi kan skapa, den kreativitet vi har och de där tårarna i ögonvrårna som vi får, när vi utflyttade lyssnar på Euskefeurat och bilens motor går sönder på Bärsiksbron. De har aldrig åkt över Bärsiksbron.
Nu har jag hamnat så pass långt borta att när Bosses röst, med undertoner av en dialekt jag känner igen, sjunger om andra sidan planeten, då nickar jag, för även här på andra sidan jorden har vi varit. När jag står vid kusten och tittar ut över Stilla havet ner mot Sydpolen, så syns en liten prick på horisonten. Den pricken, det är Solander Island, som visserligen namngavs i en osmaklig, våldsam kolonialistisk anda, men som nu sneglar tillbaka åt mitt håll.
Då kan jag med ett leende tänka att vi alla vet att det där med tre generationer, det är bara bullshit, och om jag kan känna gemenskap med en liten ö, då måste intrycket ni lämnat i mig ändå vara värt nåt.