Denna myt framhävdes i regeringsförslaget om reduktionsplikt det vill säga att öka inblandningen av biobränslen fram till 2030 för att minska utsläppen. Men vid förbränning av biobränslen skapas stora utsläpp av koldioxid, precis som för fossila bränslen som kol och olja.
Myten om biobränslens förmodade utsläppsfrihet motiveras av att växter tar upp koldioxid. Om detta tar för lång tid ökar utsläppen kortsiktigt. Vi måste dock få bort de flesta utsläppen på kort tid mellan 10 till 20 år, för att ha en chans att nå 1,5 eller 2-gradersmålen enligt Parisavtalet.
Enligt en rapport i maj 2020 som ledande klimatforskare från Tyndall Centre i Storbritannien och Uppsala universitet skrivit måste Sveriges utsläpp minska med cirka 15 procent per år för att uppfylla Parisavtalet.
Biobränslen vars råvaror förnyas snabbt kan vara okej. Biogas som framställs av matrester och gödsel har en tidshorisont på cirka ett år. Detsamma gäller bioetanol från Norrköping. Råvaran, vete, förnyas en gång per år. Dessutom blir cirka en tredjedel till proteinrikt foder. En del åkermark tas i anspråk men just nu finns oanvänd mark i Sverige. Etanol från sockerrör kan dock driva avskogning i tropikerna.
Att framställa HVO-diesel från palmoljerester är tveksamt. Det driver avskogningen av regnskogar och är två till tre gånger sämre för klimatet än fossila bränslen enligt Svenska Naturskyddsföreningen.
Framställning av biodiesel av tallolja och lignin ger ingen vinst eftersom industrin förlorar material för energiåtervinning. Trärester är också tveksamt. Det tar 30 till 80 år innan ett kalhygge har vuxit upp och sugit upp koldioxiden. Istället bör sådant användas till byggmaterial eller kemiindustrin.
Satsa istället på elektrifiering och kollektivtrafik. Förbjud försäljning av nya personbilar med förbränningsmotorer. Höj fordonsskatt i större städer. Framställ elektrobränslen som e-diesel ur vatten och koldioxid med förnybar sol- och vindenergi.