Ovissheten om situationen gör att vardagen känns surrealistisk.
En av de bästa böcker jag läst är Viktor E. Frankls bok ”Livet måste ha en mening”. Frankl lyfter perspektivet att visst lidande har en mening. En änka som lider hennes bortgångna man kan trösta sig med att hennes man inte behövde genomlida hennes bortgång och bli den som fick vara själv kvar. Mannen har blivit skonad den lidelse som änkan genomgår. Kanske kan vetskapen om att mannen inte behöver genomlida den sorgen, göra änkans sorg enklare om hon ser det som en uppoffring för den hon älskar.
Som kristen är Jesus lidande absolut inte förgäves. Jesus lidande på korset är en av de viktigaste händelserna i kristendomen, enligt min mening. Lidandet är fortfarande ett faktum, men finns det en mening med lidandet kan det vara enklare att förstå och hantera. När livet är krokigt är det lätt att vår blick åker nedåt och inåt mot oss själva. Kanske är det känslan av ensamhet som får oss att bara se oss själva, jag vet inte. Men denna pandemi är inget som du som individ går igenom själv.
Om vi höjer blicken kan vi se att detta är en pandemi som slår emot oss kollektivt, som Piteåbor, som svenskar och som människor. Det är troligtvis inte bara du som upplever detta som en tuff period. De i min generation klagar på tristess under covid-19, självklart är det segt, det säger jag ingenting om.
Men om den tristess som vi klagar på, kan leda till att vi stoppar spridningen, är lidelsen ”att ha tråkigt”, en droppe i havet.