Vi kräver att få samma låglönesatsning som industrin, det så kallade “märket". Allt annat är oacceptabelt.
Många yrkesgrupper har burit ett tungt lass under coronapandemin. En av dessa är alla vi som jobbar i handeln. Vi har stått här ända sedan pandemin startade och sett till att du kan köpa mjölk och toalettpapper.
Vi har sett till att du kan beställa varor och få de levererade hem till din dörr. En del av oss har lojalt accepterat att jobba extra mycket och få ändrat schema från en dag till nästa, medan andra av oss har blivit korttidspermitterade och betalat med sämre lön. Vi har verkligen ställt upp för företagen. Men nu när det är dags att förhandla lön verkar det vara bortglömt.
De villkor som industrins parter kommer överens om brukar fungera som ett kostnadstak för löneutvecklingen även inom andra branscher. Man säger att industrin sätter ”märket”. Men i år vägrar handelsföretagen gå med på att ge oss samma låglönesatsning som industrin fick och säger att de inte har råd.
Såklart finns det butiker som gått dåligt under pandemin, men på totalen så har omsättningen i handeln ökat. Ica-handlarna fortsätter göra rekordvinster, e-handel ökar som aldrig förr och försäljningen har gått som smör för elektronik, heminredning, byggvaror, sport- och fritidsartiklar.
Ser man till löneökningarna för topparna i branschen blir det ännu svårare att förstå arbetsgivarnas snålhet. 2018 fick exempelvis vd:n för Jysk en löneökning på 80 procent, möbelbutiken Mio:s vd en ökning på 42 procent och livsmedelskedjan Willys vd en 25-procentig lönehöjning. Det har företagen uppenbarligen råd med.
Vi kräver att lönerna också höjs för dem av oss som tjänar minst. Precis som den manligt dominerande industrin fick en låglönesatsning så ska den kvinnodominerade handeln få det. Det är en fråga om anständighet och rättvisa.
En satsning på att höja de lägsta lönerna är extra viktig i handeln. Många av oss som jobbar här är otryggt anställda. Tusentals jobbar ofrivillig deltid, eller har en otrygg visstidsanställning. Inte ens hälften har ett fast jobb på heltid. Ändå har vi ställt upp mangrant under pandemin och dragit vårt strå till stacken. Nu kräver vi att få betalt.
Såklart hoppas vi att det inte ska behövas någon strejk för att vi handelsanställda ska få samma löneökningar som andra branscher. Men om arbetsgivarna inte vill gå oss till mötes tvekar vi inte. Då tar vi fighten för rättvisa och högre lägstalöner. Det gäller även under en pandemi, och även om det så krävs en strejk för att få igenom våra krav.