Pulsen är hög, man är missnöjd med det jobb man utför, man vet att man kan göra mer och bättre om man bara inte hade så mycket att göra. Man går hem med stress i sinnet, funderar över det man borde ha gjort och det man inte hann med och mår dåligt över att man snäst åt någon för att man är stressad.
Hoppet tändes då pandemin kom, nu kommer alla att förstå hur stor betydelse personalen inom vården har, nu kommer de att se till att vi får bra arbetsmiljö, nu kommer de att lyssna, nu blir det fler i vården och bättre arbetsmiljö, fler vårdplatser och kanske bättre lön.
Hände något av detta?
Inte vad jag kunnat se, stressen är på än högre nivå och visst kan man skylla mycket på pandemin men detta är inget nytt problem. Det finns ingen förståelse från arbetsgivaren för medarbetares mående i den stress det innebär att ta hand om sjuka människor utan att riktigt ha tid. Ni lämnar oss med känslan att vi ska dra ner på fritidsintressen, vänner och familj och satsa all vår kraft på jobbet, ställa upp och byta pass, jobba övertid och vara livegna.
Det är synd på ett så fantastiskt jobb att arbetsgivaren utnyttjar vår medkänsla för våra patienter och kollegor så till den milda grad att vi blir sjuka själva. Är det långsiktigt att bränna ut glada, nyutbildade sjuksköterskor och sen tycka att de inte tål stress, är för sköra eller har en negativ attityd?
Vi lämnas att själva fundera hur vi ska lösa stressen. Frågan är hur mycket det kostar att folk lämnar sina jobb, söker sig till andra yrken eller andra arbetsgivare, blir sjuka. Det blir långt mycket dyrare. En förändring måste ske nu!