Det är en demokratisk rättighet för alla barn att få möjlighet att utveckla sin sångröst så att de kan sjunga tillsammans. Varför har man då tagit bort "gemensam sång" i läroplanen? Gemensam sång som kan bidra till att tonåringar utvecklas både som individer och tillsammans. Sanningen är att majoriteten av barn och ungdomar aldrig får chansen att utveckla sina sångröster på grund av att musiktimmarna är för få och många hittar aldrig fram till kulturskolans sångutbildningar.
Dagens unga har fått mindre träning i sång än tidigare generationer. Idag krävs exempelvis att barnen även lär sig skapa musik med digitala redskap vilket är positivt men det är tyvärr på bekostnad av annat innehåll som exempelvis sången. Den dominerande mediebilden är att tjejer sjunger och att killar lätt identifierar sig med elgitarrister och trummisar. Det är inte ovanligt att killar ser körsång som något feminint och en aktivitet som är långt ifrån "cool." Målbrottet är visserligen en störande faktor men det som borde betonas är vikten av vänskap, grupptillhörighet och trygghet i kören.
För att alla ska våga sjunga pekar all forskning på en trygg miljö där alla röster får vara i förändring. Det är viktigt att bryta negativa könsmönster som påverkar pojkars val att sjunga eller inte. Det finns tyvärr en medie-bild av hur en sångare ska se ut och vara, vilket skapar en hämmande självkritik hos barn och unga. Många identifierar sig som "icke-sångare"!
När det gäller grundskolan borde antalet timmar som handlar om musik utökas och repertoaren breddas så att den speglar hela samhällets musikkultur. Kan då alla lära sig att sjunga? Svar ja! Men det krävs viljekraft, uthållighet och time management samt engagemang och hängivenhet. Det kallas för flit och disciplin! Den torra definitionen på sång torde vara "ett melodiskt användande av rösten". Stilarna varierar även mellan folkgrupper. Vissa sjunger med huvudet, somliga med magen, en del med halsen och några få sjunger som en jakutisk jägare, med en bordunton ("brumbas") alstrad av stämläpparna med hjälp av olika artikulation via tungan som då får övertonerna att klinga likt en andrastämma. De tibetanska munkarna brummar långsamt i lågt register, de centralafrikanska pygmeérna joddlar i egen stil. Skillnaderna mot Sverige och Vikingarnas "Blue Hawaii" är gigantiska. I Sverige har vi ju även jojken och fäbodsmusik via kvinnor som utför "kulningar" Visste någon att Jussi Björling var autodidakt (självlärd)?
Har då svenskarna i allmänhet en oförmåga att sjunga i stora sällskap? Varför är det så många som på sin höjd hummar med i refrängen i stället för att stämma in i sången? Bland spekulativa teorier finns förklaringar att psalmerna är skrivna i för hög tonart och att vi människor blivit längre och därmed också våra stämband? När det gäller röstkontroll så har alla sångare sina begränsningar, exempelvis axlarna, huvudets radie, tungan och läpparnas motorik, böjligheten av vokalerna, omfånget, tonträffarna, gehöret, muskelminnet, resonansen, lungkapaciteten, förmågan att sjunga legato ("bundet") och inte minst förmågan att lyssna till sig själv utifrån på en scen. Det ska dock inte alls avskräcka någon mansperson från att med glädje klara strupen och ta ton i en manskör. All forskning visar också att körsång och aktivt musicerande gör att vissa delar av hjärnan bli mer välutvecklade.