Botniabanan började närma sig Umeå. Då började Piteåbor tala om en förlängning, Norrbotniabanan. Projektörer kopplades in. Sannolikt valde man då en enkel och billig lösning med en bro över älven vid Bergsviken.
Fantasifulla politiker tyckte att det var för enkelt. Vi drar järnvägen över Häggholmen. Konsekvenser av denna dragning får komma i andra hand.
Nu är andrahandsplaneringen i full gång. Det blir en dyr och komplicerad bro över Pitsundet. Ett avbrott där får konsekvenser för hela Norrlands godstrafik. Hoppsan, säger planerarna. Har Försvaret synpunkter på denna bro? Återigen ett hoppsan.
Sveriges regering kanske tycker att bron blir för dyr. Skattepengar går då hellre till dubbelspår på Malmbanan, förstärker landsvägarna i inlandet så att de allt tyngre timmerbilarna kan lasta fullt. Där har vi en bättre ekonomisk avkastning.
Timmertransporter till Lövholmen. Man säger att detta löser vi senare, men hur?
Ö. Kikkejaur kanske går till Sametinget och delger sin oro. Samebyn har aldrig varit tillfrågade av kommunen om inskränkningar av vinterbetet på Pitholmsheden. Storebrorsmentalitet.
Godstrafik genom Häggholmen dygnet runt. Detta ska lösas genom ett bullerplank. Ett fult plank är ett fult plank. Ett plank kan ej eliminera markvibrationer.
Västra kajen, Piteåbornas pärla, blir nu spolierad.
Jobbtrafik med järnväg över Häggholmen kommer ej att fungera. Broöppningar kan ej placeras in i en tågtidtabell. Efter ett antal öppningar med åtföljande förseningar ledsnar resenärerna och väljer andra alternativ.
Piteås socialdemokrater fortsätter att drömma. Nu senast såg vi i PT en illustration av den framtida järnvägsstationen vi Häggholmen utan banvall och bullerplank.
Björn Wennman