Vi vill väcka en medvetenhet hos vårdnadshavare och alla som arbetar med och beslutar om barn och personal i förskolan. Vi vill att alla ifrågasätter säkerheten i förskolan och vad denna normalisering har fått för konsekvenser.
Förskolan tampas med en snäv budget och förmodas anta icke valda utmaningar. Ingen reagerar när arbetsbelastningen ökar, ingen säger stopp. Det är nämligen normaliserat:
* att tre vuxna ska undervisa och ge omsorg om 7 barn per person, ofta fler.
* att det blir en/två vuxna kvar med 20 barn, ofta fler,vid lagstadgade raster.
* att en personal lämnar arbetslaget med två barn för att förbereda lunch. Det lämnar två personal på 18 barn, ofta fler.
* att en personal måste lämna gruppen för att hjälpa ett barn med toalettbestyr.
* att avdelningar gör utflykter och går i trafik med 20 barn, ofta fler.
* att förskollärare under 1–1.5 timme per vecka ska planera undervisning för hela gruppen och enskilda barn.
* att vissa förskolor inte har schemalagd planering. Personal planerar hemma.
* att arbetslaget ska ha kollegial reflektion på 1– 1,5 timme/vecka. Avdelningar slås då ofta ihop.
* att vi får arbeta underbemannade i fulla barngrupper.
* att barnskötare får en förskollärares ansvar utan att vare sig få mer lön eller ha befogenhet att undervisa.
* att en förskollärare tar ansvar för två avdelningar eller en hel förskola.
* att förskolan har en kultur där personal utför arbetsuppgifter som inte tillhör yrket samt får nya arbetsuppgifter utan att bli tillfrågade.
* att vi går sjuka till jobbet för att täcka upp personalbrist.
Allt detta har normaliserats så pass att inga riskbedömningar görs. Det är emot arbetsmiljölagen. Om någon opponerar sig vänds det, utan reflektion, till en utmaning och lägga ansvaret för problemet på personalen att lösa. Resurserna ska användas till uppdraget inte till att lösa problem som ägs av arbetsgivaren.
Det är också normaliserat att arbetsgivare effektiviserar verksamheten som vore det en fabrik; fler barn i grupperna, inskolning i tid och otid, fler kringuppgifter, färre personal och hög stressnivå. Kortsiktiga besparingar men i längden ineffektiva och dyra lösningar.
Arbetsmiljön är riskfylld. Vi har inga utmaningar – arbetsgivare har problem. Och för samhället blir det dyrt när förskolan inte längre fungerar.
Vi kan inte längre låtsas att vi garanterar barnens säkerhet. Vårt eget välmående balanserar på en skör tråd. Vi är varken Florence Nightingale eller Moder Teresa, vi utövar professionella yrken. Det är dags att säga stopp.