Vi förskollärare eller lärare har ett av de viktigaste uppdragen i samhället. Vi lägger grunden för barns lärande, utveckling och trygghet. Men trots det ges vi inte de förutsättningarna vi behöver för att utföra vårt arbete på ett kvalitativt sätt.
Stora barngrupper, personal- och vikariebrist, bristande resurser och en alltmer omfattande arbetsbörda gör att vi tvingas prioritera bort det vi egentligen ska göra – nämligen undervisa barn.
Samtidigt ser vi en utveckling där barn börjar förskolan allt tidigare, redan vid ett års ålder, och där vistelsetiderna blir längre. Att barnen har cirka 10 timmars arbetsdagar är inte alls ovanligt. Förskolan har blivit en plats där barn vistas större delen av sin vakna tid, och det sätter enorm press på oss pedagoger. När barngrupperna blir större och barnen yngre, krävs mer omsorg och trygghetsskapande arbete. Detta gör att vi knappt hinner med undervisningen som vi enligt läroplanen är skyldiga att bedriva.
En annan aspekt som sällan diskuteras är föräldrarnas ansvar. Allt som oftast ser vi barn som är på förskolan långa dagar trots att en förälder är hemma och vabbar ett sjukt syskon. Förskolan har blivit en självklarhet snarare än en behovsprövat stöd, och i många kommuner finns inga begränsningar i vistelsetiden ens när föräldern är föräldraledig.
Men ska förskolan verkligen fungera som en öppen förskola? Ska vi vara en plats där barnen bara ”förvaras”. När resurserna är så knappa måste vi våga fråga oss vad som är rimligt.
Jag är själv förälder till tre barn, jag har haft vab månader i sträck, slitit mitt hår av ångest för man aldrig var på sitt jobb. Men jag insåg att föräldraskapet innebär förändring, prioriteringarna är inte längre desamma. Det är mitt ansvar och inte förskola och skola att se till att mina barn växer upp och blir vettiga människor och bra samhällsmedborgare. Jag som förälder ska jobba tillsammans med förskola/skola. Om vi ska vi hjälpa varandra, inte lägg över ansvaret på skolan. Det är mitt, ingens annans, yttersta ansvar som förälder. Tro mig, den tiden då de är små är kort och ju äldre barnen blir desto mindre fritid har du för då ökar ansvaret i skolan och kraven på dig förälder blir ytterligare större.
Vi som arbetar i förskolan älskar vårt yrke, men vi ser en skrämmande utveckling där vi förväntas vara allt – pedagog, socialarbetare, vaktmästare, omsorgsgivare och barnvakt i ett. Jag har läst fyra år på universitetet och jag känner att jag kommer längre från min yrkestitel som faktiskt är lärare. Detta är inte hållbart.
Jag kräver:
- Mindre barngrupper och fler pedagoger för att kunna bedriva undervisning på riktigt.
- Begränsade vistelsetider för barn var föräldrar är föräldralediga, resurserna måste gå till de barn som verkligen behöver förskolan.
- Ökad förståelse för att förskolan är en utbildningsintuition, inte enbart en omsorgsverksamhet.
- Mer planeringstid så att vi utföra vårt pedagogiska uppdrag utan att bränna ut oss.
Politiker kommer med vackra ord speciellt under valår. De talar om vikten av bra utbildning och bra förskola, men när det kommer till konkreta åtgärder lyser det med sin frånvaro. Löftena som ges om mindre barngrupper, kvalité i undervisningen, upprepas val efter val men i praktiken sker sällan några genomgripande förändringar.
Förskolan är en avgörande del av utbildningssystem och samhället, men om vi ska kunna ge barnen den start i livet de förtjänar måste vi få rätt förutsättningar. Politiker och beslutsfattare måste agera och sluta ignorera oss och detta innan alla i vår bransch slutar eller byter yrke, för hur skulle samhället se ut utan dessa vardagshjältar.