När folk beskriver folkhögskolan, som för övrigt är personer som sällan har någon som helst koppling till den, så har jag både sett och hört uttryck som ”de får göra lite som de vill där” och frågor såsom ”får man verkligen med sig rätt kunskaper på vägen?” och ”hur kan man lära sig något utan att få betyg?” och så vidare.
När vi som jobbar i verksamheten ska berätta om skolformen så beskriver vi ofta en rad mervärden: alla är välkomna på en folkhögskola – gammal som ung, lång som kort, oavsett kön och oavsett härkomst. Vi brukar också lägga till hur folkhögskolan arbetar för att deltagarna ska växa som individer, det sociala mervärdet och hur vi arbetar för de bestående kunskaperna som finns kvar när all fakta är bortglömd. Och, allt det är sant men för en som inte känner till skolformen kan jag förstå att det låter en aning flummigt.
Vad en folkhögskola egentligen gör är att jobba med de värden som många andra skolformer helt enkelt inte hinner med. Vi har en frihet att skapa lärandesituationer på ett mer flexibelt sätt och det i sig gynnar kunskapsutvecklingen. Faktakunskaperna och innehållet är i grunden desamma och det glömmer vi ofta att nämna. Efter att ha gått på en folkhögskolas allmänna kurs så kan man, precis som för övriga skolformer, söka universitet och högskola.
Den tradition som folkhögskolan vilar på och den historia som folkhögskolan bidragit med har varit en viktig del under - inte minst den svenska industrialiseringen – den lever fortfarande kvar.
På en folkhögskola lär man sig för livet, för att direkt komma till yrken som samhället behöver, för att läsa upp sina betyg för att man tidigare inte lyckades eller för att ställa om till nya yrkesbanor. Och, det är i det här mellanrummet som folkhögskolan är särskilt viktig. Vi behöver ha verksamheter att falla tillbaka på, vi behöver verksamheter som gör det möjligt att få en andra chans – för skolan i Sverige är inte anpassad till alla individer. Den är anpassad till den breda massan, vilket är helt naturligt när vi brottas med både lärarbrist och kursplaner och bedömningskriterier som inte alltid ger utrymme för ytterligheter i samhället.
Jag läste alldeles nyligen två utredningar som genomförts kring hur pandemin påverkat olika skolformer och där folkhögskolan är den enda som tycks ha gått ur pandemin stark.
Flexibiliteten på en folkhögskola är enorm. Här finns det utrymme för alla och just därför måste folkhögskolan fortsätta att ha sin frihet, fortsätta att erkännas som skolform och i framtiden ha fortsatt möjlighet att forma utbildningsalternativ viktiga för samhället.
Så glöm palestinasjalar och lattjolajban – folkhögskolan är en av de viktigaste skolformer vi har och den måste vi värna om!