Det har gått flera månader sedan biståndet om att tillgodose Evelinas behov av att kommunicera med hjälp av taktil tolk drogs in. Sen det kom till allmänhetens kännedom är det många som ifrågasatt beslutet, för tydlighetens skull även jag.
Beslutet är omgärdat av sekretess, vilket alla individbeslut inom socialtjänstens område självklart ska vara. I media måste då ansvariga politiker, politiker utan insyn och tjänstemän alltid uttala sig rent generellt om vad beslut grundas på, vilket inte alltid leder till förståelse hos allmänheten för det ifrågasatta beslutet. Det är glädjande att Evelinas behov av att kommunicera inte glömts bort, utan fortsatt engagerar vissa folkvalda politiker och allmänheten.
Evelina har fråntagits möjligheten att kommunicera. Evelina har i vardagen inte möjlighet till utbyte av tankar, åsikter eller information oavsett om det sker via tal eller skrift. Jag försöker tänka mig in i hur det skulle vara, kännas, ja hur skulle vi uppleva det om vi liksom Evelina vore, dövblinda. Om vi ”bara” vore döva eller blinda då finns det fantastiska tekniska hjälpmedel och mänskligt stöd som skulle bidra till våra möjligheter att kommunicera.
Evelina är dövblind, hur mycket hon än vill kan hon inte kommunicera utan taktil tolk.
Vi som har hörsel och syn i hyfsat skick, vi kan självklart också ha svårigheter att kommunicera med varandra, men Evelina saknar möjligheten. De som står bakom och fortsatt argumenterar för beslutet att frånta Evelina stödet av en taktil tolk har målat in sig i ett hörn. ”Det är till Piteå man kommer när man kommer hem”. Vem är det som kommer hem till Evelina?