Psykisk ohälsa samt våld i nära relationer och social utsatthet tenderar att öka i samband med samhällskriser. Fysisk distansering och annan långvarig påfrestning gör det svårt att upprätthålla sociala skyddsnät, hälsosamma vanor och känsla av mening i tillvaron. På det följer oro, ångest, depressioner och i värsta fall tankar om självmord.
Samhället har ställts inför en stor existentiell utmaning när livet hotas samtidigt som våra möjligheter att stötta varandra har begränsats.Såväl barn och unga som vuxna lider av nedstämdhet eller ofrivillig ensamhet, och kan ha svårt att se meningen med livet. Många har blivit arbetslösa, tvingats ställa in viktiga planer i livet eller förlorat närstående med begränsade möjligheter att ta farväl och få stöd i sorgearbetet.
Detta är inte nytt. Det unika är att det händer så många samtidigt, i en hel värld.
Studier visar att andelen självmord inte ökade under pandemins första månader i höginkomstländer som Sverige. Forskarna betonar dock vikten av att arbeta förebyggande och följa utvecklingen noga. I en internationell studie över den psykiska hälsan hade andelen i befolkningen som hade tankar om att ta sitt liv ökat från 5,8 procent 2017/2018 till 11 procent under pandemin.
För att främja människors psykiska och existentiella hälsa, och minska risken för självmord, krävs insatser på alla politiska nivåer. Hälso- och sjukvården kommer att möta stora behov av terapi och traumabehandling.
För den som brottas med livets mening kan en medmänniska betyda enormt mycket. För den som saknar någon att prata med finns vi och vi vill möta hopplöshet, maktlöshet och ensamhet med närvaro, medkänsla och hopp.