Efter mer än tio års arbete i förskolan i Piteå måste jag använda min röst och berätta hur det faktiskt står till med förskolan. När jag var nyutexaminerad hade förskolan sin första läroplan och barngrupperna var i storleken 10– 11 barn för 1–2-åringar och 17–20 för 3–5 år. 

Mycket har hänt under åren, förskolan har blivit en del av skolsystemet och fått förändrad läroplan. Vi ska nu bedriva undervisning och följa och dokumentera varje barns utveckling och systematiskt kvalitetsgranska vår verksamhet. Det är spännande utmaningar som vi måste hantera.

Detta är inte något som oroar mig, men jag får sämre och sämre förutsättningar att kunna göra mitt jobba på ett bra sätt. Samtidigt som ansvaret och förväntningarna har ökat har också barngrupperna gjort det. 

Förtätning sker hela tiden och vi har nu nått vår smärtgräns. Barngrupperna är så stora att vi har svårt att möta varje barn på ett bra och för oss acceptabelt sätt. Vi har nu 16–17 barn som är 1–3 år och uppemot 25 barn 3–5 år. 

Många i förskolan börjar känna att vi inte längre kan göra ett bra jobb. Vi arbetar mer med barnpassning än pedagogisk verksamhet och önskar att vi kunde klona oss själva och få famnar och händer att möta varje enskilt barn.

Vi har även tidskrävande arbetsuppgifter som inte har med pedagogik att göra, som att duka fram och bort tre mål mat varje dag, torka bord och stolar etc. Stress och misströstan sprider sig och jag hör allt oftare de som funderar på att lämna branschen helt. Det finns unga förskollärare som bara jobbat lite mer än ett år som redan vill lämna yrket. 

Vilken framtid vill vi ge våra barn och hur vill vi att de ska växa upp? Just nu känns det som att barnens behov är åsidosatta. Jag har svårt att hinna se varje barn, att ge den tröstande kramen när man saknar sin mamma och pappa för famnen är redan full av andra lessna barn. 

Förskolan står inför många svåra utmaningar och den största är att kunna rekrytera nya förskollärare till vårt yrke. Yrket har ingen status, våra löner är låga och vår arbetssituation ohållbar. Hur kan vi tänka att unga ska satsa 3,5 år på en universitetsutbildning som inte leder till en bra lön och med en arbetssituation där du varje dag sliter så tungt att du antingen går hem och sover en stund eller gråter en skvätt. 

Vad kommer att hända med våra barn när vi inte längre har utbildad personal? Ska vi låta utvecklingen fortsätta eller försöka hindra den innan det är försent?