Tanken med EU-kommissionens förslag till naturrestaureringslagstiftning är i grunden bra och en viktig pusselbit i vår kamp för ett grönare Europa och för att nå upp till de globala målen om biologisk mångfald. Att de ekosystem som vi anser vara värda att skydda, ska tas om hand och även återskapas, är positivt och Centerpartiet verkar både på hemmaplan och i Bryssel för grönare städer och samhällen.
Däremot ska inte EU detaljreglera våra grönområden eller bestämma över enskildheter som våra kommuner är bäst lämpade att styra över. Och här blev det riktigt galet.
Problemet ligger i hur allt beräknas. I förslaget finns ett bindande mål för medlemslandet, som nedbrutet på kommunnivån innebär att andelen parkmark i städer och tätorter ska öka med tre respektive fem procent till 2040 samt till 2050, sett i relation till kommunens yta.
Definitionen av städer och tätorter i förslaget gör att Sverige påverkas på ett fullkomligen absurt sätt, eftersom många av våra kommuner är stora till ytan. EU-kommissionen har inte riktigt tänkt på att till exempel Kiruna kommun till och med är flera gånger större än EU:s minsta länder, Malta och Luxemburg.
I Sverige som helhet skulle det behöva anläggas parker motsvarande en yta av hela Medelpad, omkring 700 000 hektar. Såklart till en enorm kostnad – och detta i ett land där de flesta av oss redan bor väldigt nära skog och mark.
Vår kommun är en av de som påverkas. I Piteå skulle 15 431 hektar tätortsnära grönområden behöva anläggas.
Som sagt, vi centerpartister gillar grönområden, men det här är något som Sveriges europaparlamentariker och den svenska regeringen behöver lösa i de kommande förhandlingarna i Bryssel. Ökningen av grönområdena behöver stå i relation till stadskärnan i stället för hela kommunen och att det ska bara gälla städer som har mindre än exempelvis 40 procent grönyta. Det skulle rädda de flesta svenska kommuner undan detta.
EU ska i så stor utsträckning som möjligt hålla sig borta från stadsplanering. Vi tror på att Sveriges kommuner, likt andra kommuner runt om i Europa, vet bäst själva hur de ska styras; det ska inte bestämmas i Bryssel. Det är en del av vårt kommunala självstyre och planmonopolet ska fortsätta att vara en kommunal angelägenhet. I det här fallet är det bäst om makten är så lokal som möjligt.