Insändare: En dag vi aldrig får glömma

Det var teckningarna med vapen och död. Jag minns när vi fick se de stora högarna med skor, med hår och andra ägodelar som tillhörde de som föll offer för förintelsen. De fick hela sin liv ifråntagna, vissa skulle aldrig få tillbaka det, andra överlevde, men fick förevigat ett ärr i hjärtat.

Vi fick se bilder på unga, barn, äldre uppsatta på väggarna på museet i Auschwitz–Birkenau. I varje blick såg man en tomhet, en sorg och en hopplöshet. Här blev de inte behandlade som människor, utan de blev en siffra. Nu hette man inte längre Anna, eller Josef, nu var man 1742 eller 2843. Flickan som precis börjat skolan, hon var en siffra. Den unga mannen som precis fått sist första arbete på en fabrik, han vara bara en siffra nu. 

Jag kommer aldrig glömma känslan av att gå runt på Auschwitz–Birkenau. Där alltför många människor har mist sitt liv. Där familjer har splittrades vid tågrälsen, där den ena fick gå direkt mot sin död och den andra vi fick gå mot slaveriet. En plats där en dotter har förlorat sin mor, en plats där en bror har förlorat sin syster, en plats där en far har förlorat sin son.

Jag kommer aldrig glömma när vi fick se rivmärkena i gaskammaren, där människor hade förlorat sitt liv i skräck och ångest. Till och med i deras sista sekunder i livet blev de inte behandlade som människor, utan som en siffra. 

Under förintelsen minnesdag sörjer vi alla som miste sina liv, de var judar, de var funktionsnedsatta, de var socialdemokrater. De var människor som stack ut ur den lilla samhällsgrupp som helt plötsligt var den enda accepterade enligt nazisterna.