Insändare: Dumpen vänder upp och ned på allt vi trodde vi visste

Det som slår hårdast är det brutala uppvaknande det här innebar för oss åskådare. Här hade vi en folkvald, respekterad politiker. Grönklädd chef. Vältalig så väl som propert klädd. Familjefar. Utbildad. Inte direkt sinnebilden av en man som jagar oskulder bland nyblivna tonåringar.

Men det är väl också därför det är så svårt att ta till sig. Klippet på Dumpen kommer besöka mardrömmar långt framöver. Den där rena ångesten som drabbar männen när de inser vad de precis håller på att förlora, det kryper in under skinnet. En överraskande stark empati infinner sig. Man är nästan beredd att förlåta … tills man tar sig tid att läsa igenom alla skärmdumpar av chatthistorik och samtidigt föreställer sig att det kunde varit ens egen trettonåring på andra sidan. ”Men det gör inget att jag bara är 13 år då?” ”Nej, det känns… spännande” med en generad smiley bakom. 
Så många chanser att tänka om. Så många tillfällen att backa, och ändå stämmer man träff i ett hotellgarage.

Det är lika delar äcklande som fascinerande hur mycket en människa kan vara villig att satsa för en stunds (olaglig) njutning. Karriär, familj, hela anseendet och följaktligen hela ens framtid. Och vad ska vi lita på när till och med en sån som han visade sig vara en sån som ... dem? Och om han är sån, vilka fler i vår närhet har vi som går med samma tankar? Dumpen vänder upp och ned på allt vi trodde vi visste om människor, och kvar blir frågan – hur skyddar vi våra barn från dessa osynliga predatorer?