I kammarrättens dom mot Evelina får vi ett tydligt exempel på förvaltningsdomstolarnas oförmåga att kunna leva sig in i en svårt funktionshindrads persons kamp för att få ett värdigt liv. Då jag själv ett flertal gånger fått ta del av dessa domstolars avgöranden med ett liknande resultat som för Evelina i samband med att jag fungerat som ombud, så känner jag att det nu är dags att reagera och skapa opinion mot domstolarnas okänsliga ageranden.
Det hela håller på att gå över styr. Vad vet jurister om vård och om Evelinas vardag? Att sitta och tycka, anse och besluta i frågor man egentligen inte har kompetens för är illavarslande för vår rättsstat. Även om man är kammarrättsråd, rådman, fiskal, assessor eller har någon annan position i det galleri av fina titlar som förekommer på våra domstolar, så medför alltför ofta deras beslut smärre katastrofer för enskilda människor i deras kamp för att få en värdig tillvaro.
Var finns medkänslan och inlevelsen i Evelinas situation? Är det inte så att all lagprövning skall beaktas ur ett brett perspektiv och inte bara snäva in på det som uttrycks i någon paragraf? Lagen, som vi naturligtvis behöver, skall vara mittpunkten i bedömningen men därutöver måste det finnas kompetens att väga in andra faktorer, är det inte därför vi har domstolar och nämnder? Skulle bara lagens bokstav strikt tillämpas kunde besluten lika gärna skötas av en dator eller en AI-människa. Lagkloka människor måste också kunna uppbåda inlevelse i den enskildes situation och se vilka svårigheter som skulle uppstå om det sökta stödet uteblir.
Min uppfattning är att vi inte längre kan ha jurister som beslutar i frågor som de inte har kompetens att bedöma. När det gäller hantering av ett vårdärende i en domstol borde de jurister som är ansvariga också ha vetskap om och erfarenhet av vård och av funktionshindrades levnadsvillkor. En specialdomstol för vårdavgöranden borde inrättas, precis som man har för mark- och miljöärenden, annars spårar det ur mer och mer.
Å andra sidan finns ju redan kompetensen att bedöma i vårdfrågor hos kommunens handläggare, men där blir dessa snart invecklade i det ekonomiska tänkandet och antagligen av överlevnads- och anpassningsskäl tvingade att vara lojala mot sin förvaltning och, om än förtäckt, uppmanade att framför allt hitta anledningar att avslå och inte behöva bifalla en ansökan.
Hur många goda och av välvilja fyllda ambitioner fanns inte hos den nyrekryterade och nyutbildade anställde socialarbetaren, ambitioner som allt eftersom tas ifrån dem. Piteå kommun avslår snudd på alltid en ansökan, antagligen för att den sökande då skall överklaga till förvaltningsdomstolen. Skulle den sökande då få rätt överklagar man alltid till kammarrätten. Då har en tidsspillan på drygt ett år gått innan något avgörande skett. Den funktionshindrade måste leva i ovisshet och väntan på att få det efterlängtade stödet. Man tar så gott som aldrig ett beslut redan på kommunal nivå.
Det är så märkligt, att inga av de massiva protester och allmänhetens uppslutning till stöd för Evelina har påverkat vare sig Piteå kommun eller kammarrätten. Det blir aldrig bra när den allmänna rättsuppfattningen är en annan än den som domstolar och myndigheter företräder. Fortsätter det så här så urholkas förtroendet fortlöpande för dessa samhällets institutioner, vilket naturligtvis vore olyckligt.