Kommunens politiker var dock inte nöjda, för skolan kostade pengar. De ville flytta eleverna till centralorten. Visserligen rymdes de inte där, men man kunde väl bygga nytt? Riva byaskolan och bygga nytt på centralorten, tänkte de sig.
Efter en nedgång av antalet barn var byborna bekymrade. Hur skulle det gå med förskola och skola? Men antalet barn steg igen, för nu började det flytta in barnfamiljer. De hade hört talas om skolan, som under åren fått ett mycket gott rykte. Det var inte den perfekta skolan, men personal och elever trivdes där och studieresultaten var goda. Sådant gillar föräldrar!
Barnantalet ökade och optimismen frodades. Då kom dråpslaget från kommunens politiker; nu ville de lägga ned högstadiet igen. Byborna samlade alla goda krafter, men så kom coronan. Massmöten blev otillåtna, politikerna ville inte träffa byborna för diskussion, oppositionspolitiker som kunnat vara till hjälp satt i karantän, journalister kunde inte fritt träffa vem som helst, demonstrationer av olika slag var omöjliga att genomföra. Utan ett samlat motstånd kördes byborna över totalt, och politikerna lade ned halva skolan. Enligt dem själva lade de inte ned någonting alls, utan de bara flyttade några elever till centralorten, där de skulle lära sig sociala färdigheter. Resten av skolan skulle överhuvudtaget inte påverkas – påstod de.
Omedelbart efter fattat beslut kom resten av åtgärderna slag i slag. Flera tjänster drogs in på låg-, mellan- och fritids och viss personal fick besked om förflyttning. Samma jobb men betydligt färre personal. Alla belades med munkavle. Inget fick komma ut till barn eller föräldrar.
Brisrapporter visade att svenska barn mådde dåligt i coronakrisen. Många barn upplevde otrygghet i sina egna hem. Deras största trygghet blev skola och barnomsorg. Så var det även i den lilla byn. Barnen hade dittills alltid känt sig trygga i skolan, men nu försvann den tryggheten när välkänd personal försvann utan förvarning och okända vikarier i stället kom och gick. Den fasta personal som fått stanna fick vänja sig vid att jobba dubbelt så hårt och oftast utan raster.
Dags för nästa fas av nedläggningen; Flytten. Redan otrygga barn måste tillsammans med sina vikarier packa ihop allt, lämna sina klassrum och allt de byggt upp där, för att flytta till en byggnad anpassad för tonåringar. Stentrappor och ledstänger, plåtskåp och tegel, där skulle de stuva in barn från sex års ålder. Bråttom, bråttom! Flytten måste ske innan coronakrisen var över, så ingen kunde protestera. Man måste också hinna riva så många lokaler som möjligt, så det aldrig skulle gå att bygga upp skolan igen.
Så gick det till när man förvandlade den trivsamma, trygga och väl fungerande skolan till en liten oansenlig skola, som inte längre upp visade upp bättre resultat än skolorna i centralorten. Mission complete!