Jag har nyligen opererats i höften av en läkare. Trevligt bemötande både före och efter operationen, som på grund av långa väntetider för operation, gav mycket mera smärta i musklerna än vad många andra brukar få.
När jag efter en kort tid ringde för att förnya mitt recept på smärtstillande så ringer läkaren upp mej och frågar hur det är. Vi talas vid. Jag får beklaga mej, får lite tröst och mitt recept.
Nästa gång behöver tabletter och beklagar mej om mitt tillstånd, säger sköterskan att läkaren har telefontid, jag sätter upp dig på honom. Det dröjer inte länge innan han ringer upp och frågar hur läget är – jag beskriver mina problem och han föreslår att jag kommer in till akuten, så kan han kanske titta förbi.
Efter en stund i väntrummet står han där i dörren och säger ”Välkommen, kom in för undersökning”. Han kollar på såret, mäter svullnaden i benen, beställer provtagning och ultraljud. Sedan återgår han till sin ordinarie verksamhet. Vilken trygghet för mej att han tar sig tiden för denna ”extra undersökning”.
Vid nästa receptförnyelse ringer han igen och vi pratar lite kring mitt planerade kontrollbesök hos honom. Det blir lika trevligt, såret har läkt bra och det börjar bli lite mindre ont och jag kan börja trappa ner medicinen.
Jag måste glädjande säga det högt, ”Vilken trygghet och känsla av omsorg som min läkares agerande skapar för en olycklig patient med mycket smärta”.
Jag hoppas verkligen att Regionen förstår att med ett bättre ledarskap vara rädda om personalen, så att de kan och vill fortsätta sin goda gärning inom vår vårdapparat.