Jag har en anhörig som haft svår depression och suicidtankar och försök i flera år. Efter en tvångsinläggning för nåt år sedan så fick hen äntligen en kontakt att träffa och prata med en gång i veckan. Jag kände att livet återvände. Inte bara för min anhöriga utan även för mig. Jag tordes lämna min anhöriga för att handla, jobba och så vidare, något som varit en omöjlighet åren innan samtalskontakten på grund av suicidrisken. Även en utredning gjordes. Efter en tid så sa denne kontakt tyvärr upp sig och hen fick en ny. Dit hann hen gå två gånger innan denne blev långtidssjukskriven i början av sommaren.
Hen blev lovad en ny kontakt men denne lyser med sin frånvaro fortfarande efter ett halvår. Min anhöriga skulle nog troligast gett upp om det inte var för oss anhöriga som kämpar i motvind hela tiden. En händelse sista tiden har gjort att ångesten och suicidrisken ökat otroligt mycket. Det gör att vi nu har en mer akut fas och behöver hjälp i form av ångestdämpande medicin som verkligen funkar. Hen har alltid skött sin medicinering ordentligt. Men icke. Den enda medicin som tar ner ångesten skrivs inte ut på grund av att den är starkt beroendeframkallande och säkert går att sälja på nån svart marknad. Trots att min anhöriga haft den förr, trots att min anhöriga inte ens tagit ut allt på receptet förr, så får vi inte ens denna hjälp i vår värsta jultid.
Nu har jag några frågor. Utredningen gjordes för över ett år sedan. Varför inget svar? Varför inte hjälp med medicin vid behov en kortare period utan hen ska tvingas börja med en helt ny som ska tas varje dag med nya biverkningar (för den som inte vet har dessa oftast suicidtankar som biverkning)
Har vi rätt till vårdgaranti? Ett halvår utan pratkontakt har raserat det som var uppbyggt.
Vi anhöriga går på knäna (igen) och vi känner oss maktlösa och hjälplösa. Vi kommer dock aldrig att sluta kämpa för vår anhöriga. Jag förstår dock de som ger upp och blir en siffra i statistiken. Så en god jul ska ni ha. Här ska vi sova i skift och försöka motverka de värsta ångestattackerna så gott vi kan.
Anhörig som snart behöver vård själv