Jag tillhör den sista gruppen av elever på Strömbackaskolans dansspets med riksintag och jag medverkade som danselev på Dansbienalen i tisdags. Jag blev riktigt uppgiven och upprörd över den paneldebatt som kommunalrådet medverkade i.
Jag ska äntligen få delta i en vuxen kontext – där dansen prioriteras och man har förstått dansens betydelse i utbildningssammanhang. Som person och elev blev jag chockad över de ord som kom fram från ett av våra kommunalråd. ”Det är med stor sorg som vi inte har kunnat bevara vår unika danskedja i Piteå kommun. Orsaken till det berodde bland annat på kvalité, och söktryck på utbildningen". Citatet kommer från ett av våra kommunalråd som medverkade i ett panelsamtal mellan Skolverket, Kulturrådet, Sveriges kommuner och regioner, Region Norrbotten, Piteå kommun, Luleå Tekniska Universitet och institutet Dans i skolan.
Att någon kan uttala sig så inkorrekt om varför utbildningarna lades ned. Det visar på en stor brist på kunskap hos politiker. För mig känns det som att ni inte har visat någon medkänsla för oss unga Piteåbor med framtidstro.
I grund och botten handlar om besparingar. Ni prioriterade inte Svenska Balettskolan i Piteå och ni prioriterar inte heller Dansestetlinjen på Strömbacka. En spetsutbildning med riksintag.
Söktrycket då, det har precis motbevisats genom dansprofileringen på Christinaskolan där det just nu finns många unga danssälskare som brinner för det dem gör. De kommer inte att kunna fortsätta med dans på gymnasiet. Vår namninsamling fick in rekordmånga namn som engagerade sig och som vill ha kvar dans som gymnasieval i Piteå.
Att hela tiden utsätta en utbildning för nedläggningshot gör det extremt svårt att vända ett söktryck. Trots detta lyckades vår skola ändå få ett högre söktryck. Dansutbildningen kastades bort innan valperioden till gymnasiet. Vi ville ta vårt ansvar och marknadsföra vårt unika dansval till de som gick i årskurs nio.
Det förslag som presenterades för kommun- och skolledning i samband med nedläggningen, känns det som att ingen på kommunen har brytt sig om. Exempelvis kunde man ha tittat på ett Samhällsprogram med dansprofilering. Till och med Cecilia Björklund Dahlgren, verksamhetschef för Institutet Dans i skolan, uttryckte sitt stöd för att Piteås dansgymansium skulle räddas och breddas.
Halva min uppväxt har präglats av kamp för att få dansa och som ung Piteåbo har jag redan upplevt att två av mina utbildningar har blivit nedlagda. Först Svenska Balettskolan och nu Estet- och dansprogrammet.
Vår utbildning med riksintag hade vänt söktrycket, trots konstanta hot om nedläggning, vilket vi vet stressar unga sökande. Kvalitén på vår utbildning var fantastisk!
Jag ställer mig frågan igen. Varför finns engagemang och pengar till annat men inte till dansen? Det var nog aldrig en fråga om pengar – det var en fråga om bristande vision och mod – att våga bredda dansen för fler utbildningar på gymnasiet!