Skall man oroa sig? Naturligtvis gör jag det, liksom de flesta andra. Men jag oroar mig inte mest för att bli sjuk, fastän jag tillhör en riskgrupp, utan mest för konsekvenserna för ekonomin när allt bara stannar upp. I skrivande stund främst då besöksnäringarna hotell, restaurang och så vidare.
Många och kanske främst då unga riskerar att drabbas av arbetslöshet. Staten lanserar krispaket efter krispaket och det är då för väl att Magdalena Andersson samlat i ladorna allt det som gått under de år hon bestämt som finansminister. Visserligen har råttorna lille Krister, Ebba och Jimmie gjort allt för att nalla ur förrådet.
Under min tid som pensionär har den så kallade bromsen i pensionssystemet slagit till tre gånger och i höst kommer den nog att slå till igen, om den teknikaliteten i pensionssystemet finns kvar. Vilket jag tror den gör.
Det innebär att jag på dessa fyra bromsavdrag förlorar cirka 1 700 kronor i månaden mot om bromsen inte hade funnits. Nästan 20 000 kronor per år. Till det ska läggas att pensionärerna inte omfattades av jobbskatteavdragen under de borgerliga regeringsåren.
Jag hoppas verkligen att lite finns kvar i ladorna i höst så att teknikaliteten bromsen slopas för all framtid och att pensionärerna inte lämnas i sticket än en gång.
Men varför oroa sig, hösten 1962 då jag fyllde 17 år briserade Cubakrisen i oktober. De tretton dagar Apokalypsens svarta ryttare var redo att förgöra världar.