Blomsterlupinen är ett vackert inslag längs våra landsvägar men också ett av de största hoten mot biologisk mångfald i Sverige.
Lupinen kom till Sverige redan 1870 men har sedan dess spritt sig igenom hela Sverige, nu riskerar den också genom den ännu sällsynta sandlupinen att erövra fjällvärlden. Islands erfarenheter av sandlupinen är tragiska. Genom en förmåga att binda kväve i marken förändrar blomman magra jordar till att bli frodigare. Utöver att lupinen tränger ut och skuggar befintliga ängsväxter förändrar den livsvillkoren för faunan lokalt. Insekter som lever på de ursprungliga ängsblommorna kan inte hämta något hos lupinerna som inte producerar någon nektar. Fjärilar och humlor saknar förmåga att anpassa sig till den invasiva växtens dominans.
Att bekämpa lupiner är extremt svårt. Blomman skickar iväg sina frön flera meter under sommaren som sedan kan ligga och gro upp till 70 år.
Blomsterlupinen kan bekämpas genom att området slås vid blomning eller direkt efter. Ett arbete som kan behöva upprepas under växtsäsongen. Plantan kan grävas upp och området sås med ängsfröer. Den uppgrävda plantan kan torkas eller eldas upp. Om plantan tas till återvinningscentral ska den sorteras som brännbart material eller i specialcontainer för invasiva växter.
Blomsterlupinen må vara ett vackert och familjärt inslag vid dikesgrenen under sommarens bilturer. För biotoper med växter och djur är den dock en dödlig fiende som inte hör hemma i Sverige. Köp den inte för plantering.