I de fyra nordliga länen är skogsnäringen viktig och därmed också en motor i omställningen till ett fossilfritt samhälle, för att mota klimatförändringar och skapa jobb och tillväxt. Men inventeringar som Skogsstyrelsen gör årligen visar att var tionde svensk ungtall har fått betesskador det senaste året. Uppskattningsvis äter klövviltet i Norra Sverige årligen upp virke motsvarande 55 000 fullastade virkesbilar med släp. Ställde man bilarna efter varandra så räcker de från Haparanda till Göteborg.
Inventeringen där vi mäter betesskadorna (Äbin) görs årligen enligt en statistiskt säkerställd och vetenskapligt beprövad metod. Men inventeringen mäter inte antalet älgar. Den mäter skador, inget annat. Vi inventerar för att följa skadeutvecklingen och ge ett, av flera underlag till viltförvaltningen i arbetet med att hitta en balans. Då och då ifrågasätts inventeringsmetoden, men oavsett inventeringsmetod: skadorna finns där. En skadad tall är en skadad tall.
Vi delar frustrationen över att betesskadorna inte går ned, trots att älgarna blivit färre. Även vi hade förväntat oss att skadebilden i norra Sverige skulle se bättre ut idag, men vi tror också att det är viktigt att ha tålamod och ta ett steg i taget. Håll i och håll ut!
Några av förklaringarna till att skadorna inte minskar som lyfts i den nationella debatten, handlar om att konkurrensen om maten hårdnat i skogen från rådjur, kronhjort och dovhjort som ökat på många håll. Eller att gran sätts i stället för tall i för stor utsträckning. Men ingen av de förklaringarna stämmer i norr.
Här finns stora arealer med höga tallandelar och data från Riksskogstaxeringen visar att det totala antalet tallplantor i Norrland har ökat över tid. Dessutom är påverkan från övriga vilda hjortdjur relativt liten. Ändå ligger skadorna fortfarande kvar på en nivå som är dubbelt så hög som samhällets mål. Skogsstyrelsen ser att det finns lokalt väldigt stora variationer med vissa områden som har mycket större andel betesskador än andra. Detta bekymrar oss.
Att enbart skylla på en för tät älgstam eller bara på att det sätts för lite tall, håller inte. Det finns två kranar att vrida på för att minska betesskadorna: antalet hjortdjur och mängden foder i skogen. Kort sagt behöver båda dessa delar vara i balans och vi behöver ha två bollar i luften samtidigt. Så hur kommer vi dit?
Skogsstyrelsen anordnade inom projektet "Samverkan skog och vilt" i våras en konferens i Östersund med Nordens spetskompetens inom området där vi lyfte den senaste kunskapen. Nu har vi tagit initiativet vidare och diskuterar åtgärder med näringen i norr för att få mer foder i skogen. Under hösten har vi dessutom bjudit in alla länsstyrelser i norra Sverige till att gemensamt slå våra kloka huvuden ihop och se över den data vi har över olika områden. Betesproblematiken i norr kräver norrländska lösningar och det är bara tillsammans som vi kan hitta och genomföra de lösningarna.