Jag går med tunga steg över skolgården. Jag har just fått veta att skolans resurspedagog inte kommer att få vara kvar när skolan börjar om till hösten. Det finns inga pengar. En känsla av sorg och uppgivenhet drabbar mig. Igen. Det vänliga ansiktet, den trygga punkten, den extra hjälpen som är så viktig för att elever ska nå målen och få betyg finns inte kvar här nästa år.
Skolans medvetenhet om de begränsningar det innebär att ha en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning av typ autism eller adhd har förbättrats avsevärt de senaste åren. Lärarna gör vad de kan för att anpassa undervisningen, men hinner tyvärr inte alltid med att möta alla behov. Därför har resurspedagogerna varit helt avgörande för måluppfyllelsen och närvaron för många av dessa elever. Att skolan plötsligt säger upp resurspedagoger är därför anmärkningsvärt. Det är inte på grund av arbetsbrist. Det är besparingar. Det är som att ta bort en rullstolsramp för en rullstolsburen eller att plocka bort hörapparaten för en hörselskadad. Det skulle man aldrig göra. Det får man inte. Men dessa osynliga diagnoser som är lika verkliga och lika begränsande väljer man att se förbi. Det är en skam för politiker och skolledare och en katastrof för eleverna.
På Piteå kommuns hemsida står det att ”Barn och elever som får det stöd och den stimulans de behöver för att lyckas i skolan har bättre förutsättningar för att må bra”. Besparingarna omöjliggör detta. Vill skolan i Piteå vara en skola för alla eller bara för de som redan kan? För dem som klarar sig ändå?
Om de rätta förutsättningarna ges för elever med NPF-diagnoser har Piteå kommun en guldgruva av smarta, hängivna och plikttrogna kommuninvånare som kan vara med och bära vårt samhälle, men då måste man se i ett längre perspektiv och satsa på ungdomarna nu. Inte sen.
Piteå kommun må ha en vision för 2050 (se Vision 2050, Piteå kommun). Men det är nu vi bygger framtiden och man kan inte dra undan mattan för de som ska vara bärande i samhället om 25 år. Då har vi inga som bär. Det går fort att rasera, men det tar tid att bygga. Jag vädjar till er kloka Pitebor! Vi behöver er hjälp, för politikerna lyssnar i nuläget inte på skolans personal. Ställ Piteås kommunpolitiker mot väggen och kräv våra barns rättigheter. Resurser för den hjälp de behöver och resurser för det stöd de har rätt till.
Jag går med tunga steg över skolgården och undrar hur politikerna kan ha en vision för 2050, men strunta i nuet. Det bygger inget samhälle.