Man skrattar lite för sig själv och inser att uppgiften inte alls är rättvis, eller ens möjlig att utföra, eftersom alla enskilda djur har olika förutsättningar. För många barn och unga med NPF-diagnos är detta något de står inför varje dag.
Personligen har jag inga barn med NPF-diagnos men har på senare år fått insikt i skolproblematiken genom mitt jobb. Dessa elever ska bedömas likvärdigt och ha samma kursplaner som elever utan diagnos. Det är lika absurt som teckningen där djuren ska klättra upp i trädet. Hur absurt det egentligen är, kanske man inte förstår, om man inte har ett barn med NPF-diagnos eller på annat sätt har insikt av hur det är att leva med en sådan diagnos.
Varje dag vaknar dessa elever och vet att i dag är ännu ett misslyckande, som de ser det. Ingen, ung eller gammal, skulle vilja vakna upp och misslyckas hela dagen för att nästa dag gå igenom samma procedur. Självvärdet sjunker till botten, ångesten att inte passa in växer, och känslan av att föräldrarna kommer att bli besviken även idag, gör att ångesten växer ytterligare. Viljan att lyckas finns men förutsättningarna att lyckas finns inte. För vem vill inte lyckas?
Det jag vill säga till berörda politiker är: Flyg på egen hand upp till vattentornet i Öjebyn. Försten vinner!