Hur sällan männskan äger makt
att avstå makt!
Att avstå jag och talan, avstå – det enda som ger makt.
Så skriver Gunnar Ekelöf i dikten Tag och skriv. Så jag tar och skriver vägledd av hans korta citat. Hur gäller det för engagemanget i att skapa den politiska vilja som kan hejda klimatförändringen?
Jag brukar se och ibland prata om två spår. Längs det ena spåret uppfattas klimatförändringens hot tydligt och det verkar minst sagt rimligt att göra allt som är möjligt för att hejda detta hot. Längs det andra spåret pågår livet helt obemärkt av detta hot.
Här är det rimligt – ja härligt – att ta en vecka i Thailand, på Filippinerna, uppleva solens värme, äta gott och få del av andra kulturer. Eller köpa sig en vanlig bil och svischa iväg någonstans.
Jag försöker att se som min klimatuppgift att skapa broar mellan dess spår. Att påminna om klimatförändringens realitet och framtid där den just glömts bort. Skapa ett klimatsamvete där det lyckats förträngas.
”Du som flyger så mycket, hur ser du på klimatförändringen?” Det är svårt att inse att man själv bidrar. Man önskar sig makt över det goda. Samtidigt: avståndet mellan spåren måste överbryggas.
Vilka redskap finns för att överbrygga? Att över huvud taget påminna om klimathotet, typ ”Du som flyger så mycket…”
Att som Klimatsvaret – CCL Sverige föreslå en metod som minskar utsläppen.
Att avstå är det bästa! Att minska är det näst bästa. Att föreslå tekniska lösningar och kompensationer är något.
Att göra det dåliga svårare eller dyrare bör vara en bra hjälp. Det innebär Klimatsvarets förslag.
Det är lätt att tycka att man har rätt. Rätt inställning, rätt lösning, rätt leverne. Det ger makt. Åtminstone en illusion av makt. Som väcker behov av motmakt. Hon som flög mycket – hon kommer knappast avstå nästa flyg trots frågan.
Hur bygger man broarna som påminner om klimathotet utan att utöva makt och väcka motmakt. Hur kan man påminna om hot och samtidigt avstå jag och talan?
Genom att föregå med eget exempel! Genom att dela problemet med ”förbrytarna”. Genom att inse att den lösning jag har är bara ett exempel. Att fråga: Hur kan vi dela ansvaret?
Om Ekelöf har rätt – och jag tror han har det – och mina broar tror jag också är rätt – då gäller det att inte utmana makten.
Vår blåskimrande lilla planets bräcklighet i den svarta rymden – livets boplats, vårt hem, vårt allas skötebarn.
Hur delar vi ansvaret för att skydda din förmåga att härbärgera liv?
Klimatsvaret CCL Sverige