Behovet behöver tillgodoses oavsett om personen befinner sig på sjukhus, särskilt boende eller i hemmet. Den långa intensivvården gör att många får en omfattande förlust av muskelmassa och muskelfunktion samt psykiska och kognitiva nedsättningar exempelvis försämrat minne, svårt att utföra vissa arbetsuppgifter, orkeslöshet, svår trötthet (fatigue), nedsatt initiativ- och planeringsförmåga, nedsatt gångkapacitet eller posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).
Detta är problem som många gånger inte uppdagas förrän personen är tillbaka i sin vardag. Den ofrivilliga isoleringen med förändrade aktiviteter, stimulans och gemenskap riskerar också att drabba mångas psykiska hälsa och livskvalitet negativt.
Beslutsfattare behöver därför se till att personer får tillgång till rehabilitering efter behov även efter tillfrisknandet.
Arbetsterapeuten har kompetens att bedöma aktivitetsförmåga och behov av stöd för att klara vardagliga aktiviteter. Vidare kan de genomföra rehabilitering genom träning i att utföra dagliga sysslor, information och strategier om hjärntrötthet och energibesparing samt hjälpmedelsutprovning och anpassning av hemmiljö.
Arbetsterapeuten bidrar till att personen återvinner eller bibehåller bästa möjliga aktivitetsförmåga. Skapar goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhället.