Med anledning av: Artikeln ”Sluten beredning bestämmer” samt insändarna ”Vad finns i ”slasken” Stenberg” och ”Tänk om det varit tvärtom” publicerade 6 oktober.
Jag tänker att jag måste bemöta de synpunkter om hemlighetsmakeri och diktatoriska arbetsformer som förekommit under veckan som gått.
Kommunallagen innehåller det mesta som en förtroendevald behöver kunna om arbetsformerna för att utöva sitt uppdrag.
I kapitel 5, paragraferna 26 till 38 regleras hur ärenden ska beredas inför beslut. Huvudregeln är att alla ärenden ska beredas, det finns några undantag; val, avsägelser och revisionsberättelser bland annat.
I §§ 65–70 regleras hur protokoll ska föras och kommunstyrelsens ansvar för det.
I kapitel 6 preciseras kommunstyrelsens särskilda ansvar att kommunfullmäktiges beslut verkställs. I §§ 8–15 finns särskilda uppgifter preciserade för kommunstyrelsen och det är här som ordförandeberedningens arbete kommer in. Den arbetar med att bereda frågor till den av fullmäktige beslutade plan- och tillväxtkommittén. Där beslutas om frågor som berör såväl kommunstyrelsen som samhällsbyggnadsnämnden.
Hänger ni med?
Fullmäktige har beslutat att inrätta den kommittén, ansvaret för att sköta dess möten ligger på kommunstyrelsen, ärendena ska beredas, protokoll ska föras där beslut tas, allt annat som skrivs är arbetsmaterial.
Så det ”hemlighetsmakeri och diktaturfasoner” som vi påstås ägna oss åt är just precis det arbetssätt som kommunallagen säger åt oss att göra.
Egentligen behöver man ju inte argumentera mer än så, men jag måste betona att lagen faktiskt månar om demokratin och anger tydligt att det är politiken som ska fatta besluten, inte tjänstemännen. I kapitel 5, § 28 skrivs nämligen: ”Styrelsen ska (min kursivering) lägga fram förslag till beslut i ett ärende, om inte någon annan nämnd eller en fullmäktigeberedning har gjort det.”
Handläggare och tjänstepersoner som tar fram beslutsunderlagen ska föra fram sina förslag till politiken och respektera om de väljer andra beslut än de föreslagna. Det är precis det som sker i beredningarna. Det är där som förslaget till beslutsformulering tas fram. Det kan i sin tur ändras under den fortsatta behandlingen fram tills beslut är fattat.
Det är ordföranden som äger dagordningen och lyfter bara de ärenden som är färdiga att ta till beslut. Beredningar är således en viktig del i det politiska arbetet. Är inte ett ärende väl berett så riskerar man att det försenas genom tidskrävande återremisser.
Även om jag menar att Marika Risberg (C) är lite snett ute i kritiken så har hon trots allt en viss poäng i kritiken av beredningen. Inte för att den inte gör det den ska utan snarare för dess roll och sammansättning. Hennes ifrågasättande visar att den inte har en solklar ställning i den politiska organisation som trädde i kraft 1/1 2015. Jag delar i viss utsträckning den uppfattningen. Problemet är inte att den finns utan snarare ärendenas art och komplexitet. I mitt tycke behöver fler nämnders ordförande finnas med. De behövs för att få fler synvinklar innan de är klara att föra upp till plan- och tillväxtkommittén för vidare beslut. Jag menar att politikens roll måste förtydligas och stärkas.
Men det är liksom en helt annan fråga.
Brith Fäldt (V)