Vi kritiserar när folk dör men är inte villiga att betala priset för att fler ska få leva?
”Underhåll oss! Låt oss få leva som vanligt! ” Men det går inte att få kakan utan att betala priset. Jag trodde det var uppenbart.
Jag kan inte låta bli att visualisera en hungrig skara nykläckta fågelungar som ropar: ”Ge mej”, i munnen på varandra.
Vi har glömt, att den värld vi levde i en gång, var en välsignelse, en gåva få förunnade. Sorglösa, underhållna, friska och mätta.
Nu när förhållandena ändrats ropar vi: ”Kompensera mig”!
Vi har alla ett pris att betala för den här pandemin. De gamla betalar med ensamhet, företagen med försvunna intäkter, de unga med inställa evenemang. Vi tillhör dem som fortfarande lever.
Kanske skulle vi istället använda vår tid till att vara tacksamma över att vattnet i kranen fortfarande går att dricka och att luften vi andas är förhållandevis ren.
Jag tvivlar lite på vår solidaritet. Vi är uttråkade nu. Till den grad att vi är villiga att offra oss själva eller andra för en stunds underhållning.
Vi måste ta nya tag inför hösten. Den kommer vara mörk, tråkig, kall och ensam. Men sen kanske vi har en lysande vår att se fram emot. Då kan vi ses, sörja våra död och kramas. Med gott samvete, vi gjorde vad vi kunde. Vi har betalat vårt pris.